Trasig Kanyl

Rubriken stämmer inte överens med min ambitionsnivå idag.

Vinden viner utanför, och det både känns och låter som den blåser rakt genom lägenheten. Mycket spännande. Åter igen vill jag tacka mitt underbara element för värme och stöd dessa kyliga dagar.

Jag hade hört talas om det. Det är inte så kallt i Japan, men de struntar blankt i att islolera husen, och därmed blir det snorkallt inomhus på vintern, trots att Japans snitttemperatur i januari är 4,7 grader (enligt svenska ambassaden i japans hemsida). Så jag bestämde mig för att utforska Jonathans läghenhet för att se om det verkligen kan vara sant; har japanska lägenheter ingen isolering?



Nej men titta! Drar man isär skjutdörrarna ser man, just det, isolering! Det må vara lite, men visst är det isolerat! Kunskap glädje och så lite tango! Myten är spräckt. Det finns alltså isolering även i japanska lägenheter. Dock skulle jag gärna ha en termometer här inne. Jag skulle gissa på att det är cirka 15-17 grader här inne just nu.



Och se där. Det fullkomligt svallar över av isolering. Ehm. Runt hålet. Det stora öppna hålet som leder rakt ut i världen. Både ljus och kyla har en snabb och enkel väg in. Värmen har en enkel väg ut. Tur att jag bara ska bo här en vecka. (Och jag hoppas verkligen att min lägenhet inte har stora hål, även om den sannolikt inte kommer ha mer isolering.



Och här har vi räddningen! Min älskade. Min fina, som värmer mig i kylan. Tro mig. Utan detta element hade det inte varit roligt. Just nu står det och glöder mot badrummet. Att duscha i femton grader är någonting jag inte vill ägna mig åt mer än absolut nödvändigt. Sladden räcker dock inte hela vägen fram, men jag hoppas att värmen gör det.

Jet Lag ja. Eller bara dygnsvridning tack vare Jonathan. Ja men visst, allt är givetvis hans fel. Han lurade mig att stanna uppe sent första natten så nu är det kört. Jag kommer få ställa larm när skolan börjar på torsdag, men tills dess är jag rätt nöjd med mitt dygn som det är.

Efter en lång, lugn morgon promenerade vi till Shin-Okubo för en sushifrukost. Vilken skillnad det är på "Svensk" sushi och orginalet man får i Japan. Jag höll på att få en wasabishock då jag åt min första bit, men det dröjde inte länge innan jag var med på noterna. Gott var det.

Sedan gick vi till Don Quijote, en trevlig butik med allt möjligt. Jag köpte mig en multiladdare som kan ladda både psp, ds och dsi. Alla mina tre handburna konsoller har nu alltså japansk laddare. Alldeles utmärkt.

Jag köpte också en liten kamer på Yodobashi Kamera. Nikon D5000 for the win. Den är underbar. Verkligen. Som turist kan man dessutom köpa skattefritt och just nu har jag ju turistvisum. Risken är väl att jag i slutändan ändå måste betala skatt eftersom kvittot sitter fint klammrat i mitt pass, men det är ett problem för framtiden. Att jag inte tänkte på det från början var helt enkelt för att jag inte tänkte så långt, men det får gå om det går. Helt enkelt.

Nu kokar han ris, Jonathan. Ikväll lagar han mat åt mig, men imorgon blir jag lämnad till mitt öde. Han bor nämligen hos sin flickvän resten av veckan, vilket faktiskt ska bli ganska skönt. Två pers på elva kvadratmeter har visst en hög nostalgifaktor, men det är på tok för litet.

På torsdag är det introduktion i skolan. Fredag första "riktiga" skoldagen och sedan Hanami-party på lördag. Och då ska jag minsann flytta in i min lägenhet också. Äntligen.

Fram till torsdag då?
Ja, det återstår att bestämmas av min spontanitet. Sannolikt blir det lite utforskande och fotande och hyfsat lugna dagar. Lovely.

Tokyo.

Nu är jag här.

Resan gick mycket bekvämt. Min sista natt sov jag väl kanske tre timmar totalt så så snart jag ätit middag på första flighten till Peking somnade jag och sov sedan tills frukosten då det var två timmar kvar till landning.

Efter allt tjaffs i Kina med hälsodeklarationer och baggagecheckar och annat (och då skulle jag inte ens in i landet, de är helt tokiga!) var det inte alltför lång tid kvar tills planet mot Tokyo gick så jag slog mig ned på en bänk och satt där.

Tre timmars flight till Tokyo. Jag slumrade under take-off. Herre min skapare, jag var verkligen utmattad. Så även där sov jag lite. Givetvis hade jag även tid för Miles Edgeworth - Investigations, som jag inhandlat speciellt för denna resa.

Tillslut ankom jag i alla fall till Tokyo. Allt gick mycket enkelt och innan jag visste ordet av stod jag på Shinjuku, omgiven av japaner. Tyvärr ingen Jonathan.

Det var dock inget större problem än att vi missuppfattat var vi skulle ses, och vi hittade varandra efter tjugo minuter. Sen blev det sen middag och catch up.

Dagens planer inkluderar sushi och kameraköp. Jag hade planer på att vänta lite men nu tror jag att jag skiter i det. Det är mina lönepengar som går dit, och dessutom fick jag lite oväntade pengar så jag passar nog på. Trots allt måste jag ha en kamera. Och nej, jag måste inte ha en systemkamera för fem tusen, men jag vill, och jag tänker köpa en. Idag.

Imorgon är det så dags. Äntligen.

Jag svängde förbi hemma för att ta en snabbpaus och slänga i mig nudlar innan min fikaturné fortsätter. Nästa stopp mormor.

Jag kommer helt säkerligen ha övervikt på mina väskor. Både den jag checkar in och mitt handbaggage.

Min incheckade kommer nog sluta på cirka 25 kilo. Max tillåten vikt 20 kilo. Men jag hoppas att personalen kan vara överseende. Jag ska ju mellanlanda i Peking och de som stannar där får ha 30 kilo om jag förstått det rätt. Givetvis har personalen säkert koll på att just jag bara får ha tjugo, men det kan ju hända att de missar/glömmer bort eller något.

Mitt handbaggage får max väga fem kilo. Med lilla datorn i tror jag den landar på cirka 7-8 kilo. Det borde inte vara någon fara, för de brukar inte väga handbaggage särskilt ofta. Men men, vi får se. Jag har mina nödplaner med saker jag är redo att packa ur om de kommer med förevändningar, eller om övervikten kostar 300 sek/kilo. (Handlar det om mindre än hundra kronor per kilo betalar jag nog, för enkelhetens skull.)

Ah well, väskorna är packade. Fyra dagar kvar. Allt är ordnat. Nu ska jag bara skriva upp lite grejer som kan vara bra att veta om någonting skulle strula.

Imorgon åker jag iland för att träffa ett par vänner jag ännu inte träffat. Jag ska ta vaccin mot livmodershalscanser på kvällen också.

På tisdag ska jag jobba på Ornö. Sen tar jag mina syskon och hänger i stan. Kollar på film och äter godis, typ. Det ska bli riktigt trevligt.

På onsdag ska jag förbi mormor och farmor och farfar. Säkerhetskopiera mina bilder till några olika hårddiskar så de säkert överlever. Sen middag i stan med familj, och slutligen skall jag träffa David.

På torsdag åker jag till Tokyo. Punkt.

Det gör ont i min hals. ONT. Så snart jag försöker prata gör det ännu ondare. Jag fick i alla fall ett samtal från Jenny idag. Hon frågade om Matilda var där.
-Jo då. Matilda är här, men Matilda är äckligt förkyld och kan knappt prata.

Jenny förstod i alla fall. Det gjorde inte farmors kompisar som ringde mig sist jag hade en så hemsk hals. De blev nog rädda. Humor.

Far min står och bakar rågbröd. Han läser receptet högt och nyligen hörde jag honom säga drogmjöl istället för rågmjöl.

Det tog mig en halv minut att inse vad jag just hört. Jag är verkligen sjuk.

Matilda har ont i halsen. För jävligt ont i halsen. Matildas röst är vanställd och stundtals helt utslagen. Matilda går in i köket och gör ett försök att säga god morgon utan att lyckas, och pappa svarar;

Så har jag nu vinkat av de flesta av mina vänner. Kakkalas it was and lovely it was.

Jag läser på bloggar från Japan att det var en jordbävning för ett par dagar sen.

Idag talade jag med en förälder på skolan där jag jobbat en del.

Fördelen med att ha en blogg som ingen följer är att det inte spelar roll hur sällan du skriver. Jag kan tänka mig att det blir en märkbar skillnad när jag åker och familj och vänner börjar söka sig hit för uppdateringar om mitt liv, men än så länge är detta en tom fläck på kartan över internets mest besökta platser.

Efter att i ren tristess gått igenom diverse små bloggar känner jag för att bidra med något mer unikt till internetvärlden. Inget ont om småflickor i min ålder eller ett par år yngre. Inget ont om att de väljer att blondera håret, förstora brösten och enbart söka bekräftelse genom sitt utseende. Så länge de är lyckliga så. (hah!)