Äventyr i Nakano och middag hos japansk familj
Onsdagen bestämde jag mig för att utforska området. Jag behövde ändå köpa lunchmat så det var lika bra att jag gick på en promenad. Denna promenad varade i dryga tre timmar eftersom jag inte hittade hem igen. Jag gick upp och nedför varenda gata, inklusive alla gator bredvid vår gata, ja, jag gick till och med på vår gata, men så snart jag kom i närheten tänkte jag "nej, här är det väl ändå inte" och så vände jag.
Tillslut hittade jag i alla fall en karta, med vars hjälp jag kunde ta mig till Shin-Nakanostationen där Jonte kunde plocka upp mig på väg hem från skolan.
Detta tempel ligger två minuters gångväg från vårt hus. Efter en eller två timmars irrande såg jag templet, gick dit, och tänkte att det säkert var ett annat, liknande tempel. Så jag vände och gick vidare på fel väg.
På kvällen var vi bjudna på middag till Klaras värdfamilj. Jag var smått orolig för flera saker men allt gick bra och var jättetrevligt. Okej, bollar av smet med bläckfisk och annat oidentiferbart i kanske inte riktigt var min grej, men det var helt ätbart, och diverse kyckling serverades dessutom, så mig gick det ingen nöd på.
"Frun i huset" var snäll och öppen. Hon pratade glatt på, och eftersom största delen av samtalet var på japanska förstod jag ingenting (utom då de nämnde japan, färgen grön eller ett räkneord).
Jag fick även äran att prova en riktig kimono. Wow, vilken procedur. Först en sak under, sen kimono och så snöre, och ett annat snöre, och vika och fixa och skärp och rosett och mera snöre och vika, ordna, läga precis pedantiskt korrekt. Sen var man hyfsat insnörad och dessutom var kimonon omöjlig att gå i eftersom detta resulterade i ofrivillig blottning. Mini-mini-steg var det som gällde, och att sätta sig och resa sig upp var ett rent konststycke såvida man ej hade ambitionen att slå stort i blottaryrket.
Vid tackade vi för oss och sa adjö. Tog tåget hem och mer spännande än så var det inte. Däremot var det, som sagt, oerhört trevligt och spännande att få se hur en japansk familj bor.
Efter ett tag blev det små bollar av smeten. Och där dog även kamerans batterier. Värdmamman var dock så snäll att vi fick hennes bilder med hem på en skiva, fast Jontes dator har ingen cd-läsare, så charmiga kimono-bilder får vänta tills ett senare tillfälle.
Tillslut hittade jag i alla fall en karta, med vars hjälp jag kunde ta mig till Shin-Nakanostationen där Jonte kunde plocka upp mig på väg hem från skolan.
Detta tempel ligger två minuters gångväg från vårt hus. Efter en eller två timmars irrande såg jag templet, gick dit, och tänkte att det säkert var ett annat, liknande tempel. Så jag vände och gick vidare på fel väg.
På kvällen var vi bjudna på middag till Klaras värdfamilj. Jag var smått orolig för flera saker men allt gick bra och var jättetrevligt. Okej, bollar av smet med bläckfisk och annat oidentiferbart i kanske inte riktigt var min grej, men det var helt ätbart, och diverse kyckling serverades dessutom, så mig gick det ingen nöd på.
"Frun i huset" var snäll och öppen. Hon pratade glatt på, och eftersom största delen av samtalet var på japanska förstod jag ingenting (utom då de nämnde japan, färgen grön eller ett räkneord).
Jag fick även äran att prova en riktig kimono. Wow, vilken procedur. Först en sak under, sen kimono och så snöre, och ett annat snöre, och vika och fixa och skärp och rosett och mera snöre och vika, ordna, läga precis pedantiskt korrekt. Sen var man hyfsat insnörad och dessutom var kimonon omöjlig att gå i eftersom detta resulterade i ofrivillig blottning. Mini-mini-steg var det som gällde, och att sätta sig och resa sig upp var ett rent konststycke såvida man ej hade ambitionen att slå stort i blottaryrket.
Vid tackade vi för oss och sa adjö. Tog tåget hem och mer spännande än så var det inte. Däremot var det, som sagt, oerhört trevligt och spännande att få se hur en japansk familj bor.
Efter ett tag blev det små bollar av smeten. Och där dog även kamerans batterier. Värdmamman var dock så snäll att vi fick hennes bilder med hem på en skiva, fast Jontes dator har ingen cd-läsare, så charmiga kimono-bilder får vänta tills ett senare tillfälle.
Kommentarer
Postat av: mamma EVA
Tänkte väl det! För hade du missat att ta bilder på dig iförd en äkta kimono hade jag blivit riktigt ledsen..... Det är nog bara få förunnat att få prova en dylik tingest.
Postat av: Matilda
Jo då, bilder finns och kommer - kanske redan ikväll. Fast de är beroende på huruvida Jonte fixar det på skolan eller ej. Annars tar jag med skivan hem, så får du se då.
Trackback