Trasig Kanyl

Så idag kom då dagen då vi begav oss till Disney Sea. I Tokyo består nämligen Disneyland av två parker, och Disney Sea är den som anses vara för lite äldre barn, så vi körde på den.

Wow.
Nog har jag sett temaparker förut. Lika så har jag besökt nöjesfält och åkt diverse berg- och dalbanor. Men ingenting gick att jämföra med detta.
Varenda liten detalj verkade genomarbetad till det yttersta. Från de mekaniska dockorna som rörde sig likt riktiga människor till sopgubbarna som hade roliga ljud i sina soptunnor.



Efter lite planering bestämde vi oss för att pröva på allt, och började storslaget med en berg- och dalbanan som hade en 360-graders loop. En riktigt häftig känsla måste jag säga, och efter en dryg timmes köande var det skönt att få lite fart i seglen.
Ja, denna dag var det "sports day" i japan, vilket är en nationell helgdag, så det var ganska gott om folk, även om det inte var helt packat. Längsta kötiden var på två timmar, till en av de sista attraktionerna vi åkte, men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.

Popcorn är ett bra snack. Här fanns allehanda popcorn. Vi började med caramel popcorn. Alltså popcorn med kolasmak. Jag såg även bland andra smaker curry och black pepper. Japaner har då minst sagt udda smaksättningar ibland.


Jag kunde skriva timlånga lyriska texter om hur häftigt det var, men jag har inte riktigt ork. Ni ser, det är ganska tröttsamt att vara på Disneyland från tolv till tio. Det är tio timmar, för den som ej är skicklig på huvudräkning.
Istället ska jag berätta om japanerna vi såg där. Det var nämligen nästintill enbart japaner. De mycket få västerlänningar vi såg under dagen var till ett antal som kunde räknas på mina båda händer.
Japner däremot fanns det gott om, och inte nog med att de betalade 5800 yen i inträde, de köpte dessutom tokmycket saker. Jag överdriver inte. På varannat huvud fanns det Musse-diadem och Kalle Anka-mössor. Jag ville givetvis inte vara sämre, så jag köpte mig en Stitch att pryda kalufsen med.
Jag kunde inte låta bli att fundera över vad som händer med alla grejer sen, för jag har än så länge ej sett en enda japan på gatan med en popcorn-hink runt halsen. Slänger de allt när de kommer hem? Och hur har de egentligen råd?!



Vi han med mycket, på tok för mycket. Någon dag ska jag ta mig tid att skriva ordentligt om-et. Här ovan är dock den, enligt mig, absolut häftigaste attraktionen. Journey to the center of the earth. Den hade två timmars kö, men det var det lätt värt. (Dessutom är två timmar inte alls särskilt lång tid när man fördriver den med spännande diskussioner och dessutom råkar ta en japan på rumpan (mer om det en annan gång))
Du får i en liten vagn åka runt i "jordens inre" där kristaller glittrar och glimmar. Sakta och lugnt vaggar du fram där, men så plötsligt höjs tempot. Det blir varmare, någonstans slår en blixt ned, till höger flammar eldslågor upp för en sekund, och man kan verkligen känna värmen. Farten ökar, du åker in i totalt mörker och allt bara accelererar. Och så, när det går riktigt fort säger det pang, och du är ute i luften, för ett störtdyk utan dess like. Sedan åter in i mörkret.

Ett riktigt häftigt åk. Det går inte riktigt att beskriva. Orden ovan är enbart en lam återberättelse, den där är något som måste upplevas.

Vi hade en riktigt härlig heldag fylld av nostalgi och spänning, och vi är båda överens om att detta måste återupplevas någon gång.