Trasig Kanyl

Idag stod sushi på mitt schema. Jag skulle möta Jonte och hans vänner utanför Shin-Okubostationen tjugo över ett, och jag var i god tid. Trodde jag.
Jag vaknade i god tid, så det var inte det. Jag gick upp ur sängen i hyfsat god tid, och sen föll det väl på att jag satte mig att skriva, och plötsligt var klockan tio i ett, och jag hade en halvtimme på mig att först gå till Nakano och sedan därifrån hitta min väg till Shin-Okubo.
Det var spännande.

Till Nakano hittade jag. När jag väl kom dit var klockan kvart över. Komiskt, med tanke på att vi igår snackat om att jag alltid är i tid till skilland från Jonathan som har en tendens att tro att varje timme har minst åttio minuter.
Jag läste snabbt min lilla karta över tunnelbanenätet, fann den snabbaste vägen och satte mig att åka tåg, och tro det eller ej, men jag anlände till Shin-Okubo 13.32 - tre minuter innan den magiska kvarten av felmarginal gick ut - och Jonathan var inte där.

Jag blev nästan inte förvånad. Han har som ovan nämnt ett annan (felaktigare) tidsupfattning än oss andra. Denna gång måste jag dock säga till hans försvar att anledningen att han ej var på plats var att han kollade vid en annan station då jag ej var där i tid.

Så hittade vi varandra till slut, och jag fick också lträffa Maria och Edward. Yay, svenskar. Inget ont om japaner, men människor man kan kommunicera fritt med. Edward har jag förresten träffat förut, första dagen, men då var jag helt mentalt frånvarande efter på tok för många timmar på resande fot. Trevliga var de i alla fall, och det är ju det viktigaste.

Jag fick också chansen att se KAI, skolan där Jonathan - och snart även jag - går. Det verkar vara en trevlig plats. Riktigt komiskt kan nämnas att förutom några engelsktalande japaner vi träffat var Maria första tjejen jag konverserat med på nästan en månad. Det är ganska stört när man tänker på det.

Jonathan försöker störa mig när jag skriver. Han försöker prata med mig. Jag känner mig smått otrevligt som inte riktigt orkar lyssna, men han får la skylla sig själv.

Nu blir det Yes Man och popcorn. Utan att hänga ut någon så vill jag bara återge ett citat jag hörde.
"Kan vi inte köpa en varsin påse popcorn. Inte för att vi inte kan dela, men jag får ångest när de tar slut så snabbt."



Fan. Nog att vi har det tråkigt, men jag kommer sakna skolådan. Att bo såhär minimalistiskt har faktiskt gått jättebra. Vi gör ett bra team, Jonte och jag. Åh, vilka minnen jag kommer ha med mig hem. Och "tjufem kronor", myntkastning på McDonalds och Family Mart´s popcorn är bara några av dem.

Å andra sidan känns det alltid lite lättare att lämna en plats när man vet att man kommer tillbaka.