Trasig Kanyl

Jah, så har 27 dagar gått, och plötsligt finner jag mig själv packandes i skolådan. Nu är alla mina saker komprimerade i väska, ryggsäck och liten väska. Jag har troligtvis ett kilos övervikt på den ska checkas in, och handbagages hoppas jag bara att de inte väger, för då blir det till att slänga gamla kläder!

Jag har redan checkat in online. Till min glädje fanns det fönsterplatser lediga på den långa flighten mellan Tokyo och köpenhamn. Det är så skönt att ha en vägg att luta sig mot när man ska sova, och jag brukar ändå inte röra på mig när jag sitter på planet. Under flighten hit reste jag mig en gång.

Jag ser INTE fram emot en lång lång dag på ett flygplan. Jag ser inte fram emot Sveriges kyla, men däremot familj och vänner. Och jag har köpt världens sötaste vinterjacka idag.

Det är helt och hållet Marias fel.
Hon berättade om Tralala, och jag tog ett varv för att se vad det var under mitt sista varv i Harajuku. Och så bara hängde den där, som ett litet underverk. Fluffsötcharmig. Helt underbar. Tio tusen yen senare, och jag har köpt en jacka jag ej får plats med i väskan som jag således kommer tvingas bära genom incheckning och allt. Men det är den värd, för den är så otroligt söt.

En liten utvärdering kanske egentligen skulle sitta på sin plats, men det tar jag när jag är hemma istället.

Dagens väder var verkligen inte trevligt. Det var som om alla världens regngudar bestämt sig för att ha lite tävling om vem som var värst, och så kom några vindar med och lekte. Efter att ha promenerat runt i Shinjuku i detta oväder slog jag mig till slut ned vid ett litet underbart ställe som säger doughnuts. Jag köpte en med chokladtopping och vaniljfyllning, och fick en annan på köpet. Så där satt jag och åt doughnuts, fortfarande varma för att de var så färska, och när man satt innanför ett fönster såg det ganska fridfullt ut med regn.

Sedan mötte jag upp Jonte och så åt vi ramen. Nostalgiskt nog på samma ställe som jag åt första dagen. Sedan åkte han hem, och jag fortsatte mot Harajuku, där jag, som ovan nämnt, hittade den underbara jackan.
Jag passade även på att köpa choklad till hemresan (någon förvånad?) samt fixa en liten avskedspresent till Jonathan. Presenter är trots allt riktigt roligt.

Och nu är klockan snart sovdags. Imorgon halv sju är det uppstigning, och jag ser inte fram emot det. Planet går tolv tjugo, men jag åker från Shinjuku redan klockan åtta. Mest för att vara i helt säker tid. När jag är vid Narita tre timmar innan avgång har jag gott om tid att äta en stadig lunch, checka in och allt som krävs. Sen är det ändå så att jag är tvungen att lämna lägenheten när Jonte drar till skolan, så det är lika bra att åka tidigt. Man kan aldrig vara i för god tid, så att säga.

Så nu återstår bara att hoppas på att min våg här hemma diffar ett kilo åt fel håll (hoppas för guds skull att det inte är tvärt om!) och att de inte väger handbaggaget. För jag har inget där jag gärna vill slänga, även om det finns saker jag kunde förlora utan att min hjärta krossades. Detta gäller givetvis inte det som väger mest, mina två PSP och mitt DS. Och mitt lilla sötsöta Game Boy Micro, som jag spelar Golden Sun på. En underbar konsoll, jag måste se till att komma över lite pokemon till den.

Nej. Nu är det minsann sovdags. Det återstår att se om jag kan sova, men jag tror ej det ska vara något problem, ty jag är äckligt trött. Jag har i alla fall plenty av nya saker, erfarenheter och annat med mig hem i baggaget.
Klychigt nog - men definitivt ett minne för livet, eftersom detta var den första resan jag genomförde helt själv, och nog att Jonathan har varit en underbar guide har jag ändå bevisat för mig själv att jag klarar mig på egen hand. Det är respekt och frihet, och jag tänker flytta hit. Jag ska anmäla mig till skolan så snart jag kommit hem och startar datorn.

Lev väl.
Sov gott.