Trasig Kanyl

Ingenting är så skönt som att jobba halvdagar. Fyra timmars arbete, sedan hem igen. Precis lagom.

Så. Nu begår jag brott mot upphovsrättslagen. Det tänker jag dock frånse. För han är brutalt snygg. Givetvis har det att göra med hans karaktär i "Ichi Rittoru no Namida" (eller "One litre of tears") men han är ändå otroligt vacker såhär bara.

Så min nya plan är att gifta mig med Ryo Nishikido. Dock är han född åttiofyra vilket gör att det blir sju års åldersskillnad mellan oss. Å andra sidan skulle vi få så sjukligt snygga barn att det vore värt om han så var tjugo år äldre.

Nu ska jag sova och drömma fina drömmar ...

Nu är det lördag och jag hänger hos Jenny. Vi ritar/skriver ideal. Det är mycket underhållande.

Vi gör även en Herr Big No-No. Han är ful, otrevlig och har otroligt osexiga fötter.

Idag blev en lagom episk fikadag. Först fika/lunch med kusinerna i stan. Ack rå roligt - men jag märker nog att jag är lite äldre än dem. Sen hem till farmor och farfar för mer fika.
Om två timmar kommer Jenny och plockar upp mig, och om det där sedan blir ännu mer fika, ja, det återstår ännu att se.

Jag hade tänkt vara hemma i helgen. Jag har knappt varit hemma på hela veckan. Som i lämnade huset i måndags, var hemma över natten igår och sen inte mer. Nu verkar det som jag stannar iland till måndag. Då måste jag i alla fall hem för jag jobbar på ön på tisdag.

Nu ska jag se klart Spirited Away. Jag har i regel inte tålamod att se en hel film samtidigt. Jag såg första halvan igår och således återstår andra halvan till idag. Det är ganska cozy att bädda ned sig och titta på den lilla tiotumsskärmen. Mycket bättre än att springa runt ute i kylan i alla fall.

Nej, detta har ingenting med Tolkiens mästerverk att göra.

Hade någon i onsdags klockan tre frågat mig "Ska du jobba imorgon?" Hade mitt svar varit nej.
Hade de frågat "Ska du jobba 13 fuckin timmar imorgon?" Hade mitt svar lika väl varit nej.

Det hade varit fel.
Rättning i ledet dock. Jag var på min arbetsplats i tretton timmar, men jobbade enbart kring elva av dessa. Faktum kvarstår dock att jag fortfarande, en dag senare, är trött.

Imorgon blir en lång arbetsdag. Jag kommer jobba från sju på morgonen till åtta på kvällen. Men jag får pengar för varje timme, och dessutom är det faktiskt roligt när det händer saker.
Detta hamnade dock lite ivägen för kvällens filmplaner, men det är inte mycket som kan göras åt det.

Nu ska jag vänta in middagen, sen ska jag tänka, och avgöra var jag skall sova inatt. Det är inte alla som har det problemet. Jag och uteliggarna.

Det är bara det att jag behöver matlåda och någonting att knapra på under rasterna. Man hinner bli hungrig mellan frukost vid halv sex och lunch fem i elva. Men jag får se hur jag löser det. Tror jag tar mig till Handen efter middagen här. Så får jag se om det blir mat över här, elle om jag fixar något där.

Sabis har i alla fall öppet till åtta på kvällen, så jag hinner införskaffa vad jag saknar.

Ja, jag blir bara glad när jag får trevliga mail!
Och då jag inte har någon vettig att säga det till här kan jag lika väl häva ut det på internet.

Varje gång jag får mail om jobb blir jag glad. Det är en sån trygghet varje gång man kan skriva in en åtta timmars arbetsdag med säker inkomst i kalendern. Speciellt då min budget enbart kräver 1700/månaden som går till mat och hyra hemma. Självklart är det bra att ha mer pengar, men jag MÅSTE inte ha mer än så. På min nuvarande arbetsplats får jag in det med råge på tre arbetsdagar.

Tack vare mailet idag vet jag att jag har min ekonomi säkrad fram till 25e februari.
Herre min je, det känns så avlägset, men det är så nära. Det är inte alls lång tid kvar innan jag åker. Underbart!!!

December brukar rinna förbi. Med jul och nyår och pepparkaksbak, lucia och andra jippon hinner man knappt lukta på granbarren förren de sopas bort för att ge plats åt våren. Sen blir det januari. Då händer å ena sidan inte så mycket, men å andra sidan kommer Tokyo då vara inom räckhåll. Jag kommer sväva på ett rosa moln av fluff och livsglädje och dagarna kommer flyga förbi ...

Hoppas jag.
Ett alternativ är ju att alla plötsligt är jättefriska och inte en enda kotte ska iväg på kurs så jag blir helt utan arbete. Då kommer jag sitta hemma hela dagarna och titta på animé, utveckla kraftig acne och snart få så flottigt hår så man kan gnugga mackorna mot det för att bre dem till frukost.

Ja, man tjärar ner sig totalt om man ej har jobb. Inga andra alternativ finns.
Nu ska jag i alla fall tvätta mitt (halvflottiga) hår med specialschampoo från apoteket som ska vara snällt mot min hårbotten och hjälpa mig mot mjäll. Tänk va! Lagom till jul kommer det inte bli en snöstorm så snart jag skakar min kaluft. Det är då ironiskt.

Då jag ej jobbat sen förra fredagen faller min verklighetsuppfattning lite på sned. Det känns som det är lördag idag, och jag måste ständigt påminna mig själv att "Nej Matilda, det är faktiskt tisdag."

Imorgon klockan 10.40 ska jag till doktorn och få mitt friskhetsintyg, såvida jag ej har några dolda defekter jag ej känner till. Sen är det bara bilder, få CSNpapper och så är jag ready to go!!!

Denna vecka jobbar jag enbart fredag, än så länge. Det blir sällan så lite som man tror, men imorgon kan jag ej på grund av mitt läkarbesök, så det skulle vara om de behövde vick på torsdag. You never know.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen, NU VILL JAG TILL JAPAN!!!
Ändå är det 127 dagar kvar. . . Alldeles för lång tid. Men men, ingenting att göra åt det. Bara att vänta tålmodigt. Dag för dag. Sakta men säkert.
Tiden går trots allt hela tiden. Dag för dag, timme för timme, vecka för vecka och månad för månad. Snart är november slut, och det är redan en bit på vägen. Ändå verkar det vara hopplöst lång tid kvar samtidigt som det känns som väldigt kort tid. Strange-o.

Jag och pappa har nu bakat lussebullar. Det är alltid trevligt. Lite julstämning faktiskt. I övrigt känner jag mig rätt otaggad på det mesta i egenskap av sjukdom, så jag sitter här vid datorn, pluggar japanska med Rosetta Stone, tittar på animé, skriver kanjis och tycker synd om mig själv.

Åhå vad det är synd om mig!!!

Jag är lite sjuk. Fysiskt idag, faktiskt.
Förkyld och i och med det på alldeles för trött för mitt eget bästa. Jag har suttit hela dagen mest utan att göra någonting särskilt vettigt. Har i alla fall pluggat lite japanska, alltid något, alltid något.

Jag är väl lite i döläget där jag inte är trött nog för att bara ligga hemma, men inte pigg nog för att orka göra någonting mer än halvhjärtat.

FREDAGSMYS!!!
Nu är det helg, minsann. Äntligen, så att säga.
Jag hostar som en tok, tack vare min illvilliga hals. Monika försöker åtgärda den med diverse grejer. Jag har blivit erbjuden honung, chips och cider. De två sistnämnda tackade jag ja till, inte för halsens skull, utan för att det är gott.

Jag ska ta min lilla laptop och krypa upp i soffan med Rosetta Stone, sen ska jag bli genianiskt duktig på japanska i en handvändning och sedan ska jag hitta en snygg jappe, ha ett bländande bröllop (ty han är väldigt rik, har jag tänkt mig) och sedan leva lycklig i alla mina dagar och få sjukt snygga japanska barn.

Eller så har jag precis lyckats konstruera korrekta meningar i mitt huvud i stil med "Pojken äter äpple", och "Vad är det?" Men tyvärr måste man börja någonstans, man kan inte bli bäst på en gång.

Nu ska jag skriva kanjis.

Idag på jobbet fick jag stryka pärlplattor, och under middagen drogs nostalgi upp "Var du liten i augusti?"

Matilda har visst humor sägs det och idag har jag blivit liknad vid en fulltankad hyrbil. Nå väl, inget att klaga över, men värt att uppmärksamma. Jag håller mig strikt till koppteorin.

Precis vad ska man ha med sig iland, och vad ska man lämna hemma?
- Lilla datorn
- Japanskaböcker
- Bok att skriva i
- Dsi (För att spela pokémon)
- Psp (För att spela Crisis Core)
- Game boy micro (För att spela Golden Sun)
- Bok att läsa

Ja, och så vidare. Varje sak väger, och även om jag har med allt så använder jag inte allt.
Dagens i-landsproblem.

Få saker är så motiverade som inspirerande människor. Varje gång jag ser någon som har samma mål som jag får min motivation en sorts reinkarnation, oavsett om det gäller piano, att skriva eller japanska. Så snart jag träffar någon som är väldigt bra eller motiverad så motiverar det mig också.

Jag hoppas mina nya böcker kommer snart.

Idag blev jag lite bitter i kanten. Jag skulle åka iland till min vän Rikard och se hans konsert. Trodde jag ja!
Nej då, han hade huvudvärk och tyckte synd om sig själv och skulle minsann ej vara med på konserten - och inte ville han träffa mig heller.

Det var inte roligt, eftersom jag inte planerat något annat, och framför allt för att jag faktiskt ville träffa min bästa vän. Men nu får det bli på torsdag, då han kommer ut till ön.

Yay, torsdag blir en bra dag tror jag!

Lite bindestreck är aldrig fel.

Med tanke på att klockan ringer tjugo i sex imorgon borde jag verkligen gått och lagt mig senast tio - och nu är hon en minut i elva.

Men vad gör man, då man sekunden innan sovdags får ett slag av inspiration?
Man följer det, skriver ned alla tankar, spelar alla melodier och låter känslorna flöda.
Sen kommer ångesten krypande efteråt - jag borde sova. Får inte försova sig imorgon, får inte vara trött på jobbet.
Men ångest över vad? För att jag gjorde det jag faktiskt älskar att göra? Att jag lade undan en timme som jag visst skulle behövs sova på, men som ändå inte skulle göra någon skillnad på liv och död?

Jag är glad att jag gjorde det. Samtidigt som jag känner att jag borde sova känner jag en tillfredställelse att jag lyckats skapa någonting. Ikväll har jag skapat och det känns så bra.

Jag är glad att jag gjort det.
Jag är glad att jag bor i Japan om 130 dagar.
Jag är glad att jag har säkert jobb varje fredag fram till jul.
Jag är glad att jag ska på CISV-läger över nyår.
Jag har helt enkelt mycket bra i mitt liv - men å andra sidan är allt bra om man väljer att se det så.

Jag börjar fastna alltför mycket i vardagslunket.
Denna vecka, jobb varje dag.
Komma hem.
Äta middag.
Titta animé och plugga japanska.
Beklaga mig på nätet för att jag har lite fritid.

Det är dock trevligt att jobba, så det är inte där skon klämmer (minnen från Chiba), men då man kommer hem tjugo över sex, eller ibland en timme tidigare, har man inte mycket tid. Innan middagen är klar är klockan efter sju. Plötsligt är klockan åtta och två timmar tills man bör sova.



Som jag längtar tillbaka. Det var den bästa månad jag upplevt, någonsin.
Sakta men säkert tar japanskan form. Jag lär mig några nya kanjis varje dag. Ett ord här och ett ord där. Allt mer känns igen då jag tittar på animé. Givetvis skulle jag ej förstå någonting om jag ej hade subtitles, men varje dag är det fler och fler ord jag känner igen. Fler och fler ord jag kan.

Det känns så otroligt bra. Bara jag kan fortsätta i detta tempo lär jag ha en bra grund att stå på när jag kommer till japan.

April känns på tok för långt bort. Som jag längtar.
Å andra sidan är november nästan över nu, en månad mindre att oroa sig över.

Jag köpte en ny dator. En liten en. Så jag kan ha min stora hemma, och min lilla med mig då jag rör mig i världen, vilket jag gör på tok för ofta.
En stragegisk investering.

Ett annat sätt att se på det är ett galet köp - hon som borde spara till japan - och hon har dessutom en fullt fungerande dator, behöver hon en till?

Jo då.
Jag behövde inte en dator till, men en liten dator som var portabel och lätt att ta med.
Och nu har jag en!

Kunskap, glädje, stå upp och så lite tango.

Jag har minnen av att jag ställde min klocka igår. Det har inte min klocka, så idag fem i åtta vaknade jag, när jag borde gått upp halv sju.
Hade klockan varit halv åtta hade det varit lugnt, då hade jag hunnit om någon kört mig, men icke då. Fem i åtta, fem minuter tills färjan gick och inte en chans för mig att hinna dit.

Nästa går tolv.
Fyra timmar sen till jobbet.

Det var synd för mitt perfect record. Annars har jag varit perfekt punktlig varje dag. Å andra sidan var jag riktigt dålig igår kväll men det är ingen ursäkt.

I alla fall. Det är ingen idé att må dåligt över det. Visst känns det jobbigt. Visst känns det lite sådär "Jag kommer minsann alltid i tid och är riktigt punktligt, och så hej jag kommer fyra timmar sent"  men vad kan jag göra?
Precis, ingenting.

Lika bra att göra något vettigt = kolla på animé och studera japanska.
Jag har ej gjort kanjis på några dagar tack vare att nästa är 教. Jag har inte orkat ta tag i det (på grund av att det är fler streck än förut (mina vänner som kan japanska, feel free to laugh!)), och visst, det blir bara värre sen, så lika bra att köra på, men, gah!

Å andra sidan kommer jag alltid komma ihåg det, när jag väl tagit tag i det. Jag kanske ska säga om jag väl tar tag i det. (Stora fördelen med att studera någonting på egen hand, man gör precis som man vill!)