Trasig Kanyl

En av de första aktiviteterna var Viktors mata ne party. Han är i Sverige nu. Det är lite tråkigt, förstås. Det är aldrig kul då trevligt folk åker hem, men så kommer det ju vara, så det är bara att vänja sig. Jag har tre terminer kvar, och alla andra som har kortare tid kommer jag få säga adjö till, förr eller senare. Om inte annat då jag återvänder till Sverige, om jag nu gör det.

Vi avslutade lovet fint igår. Först firade vi midsommar i Yoyogi och lärde japaner "Björnen sover". Det är en mycket kär lek för oss Svenskar, eftersom vi ofta slåss mot isbjörnar. Jag fick även ett nytt namn, Ellzbeth. Mina vänner säger bara Ellz.

Sedan drog vi vidare till Trumproom, den enda klubben jag varit på här i Tokyo (och ärligt talat känns det inte som jag behöver fler klubbar än den). Den är lagom liten, den är konstig, och ibland spelas där faktiskt till och med bra musik som inte bara är massa hemska remixer med på tok för mycket bas.

Dansade (läs rörde mig i takt till musiken) tills klockan var närmare halv fyra. Åt kebab med Amadeus och Fredrik. Tog första tåget hem.

Jag är så glad att min alkoholkonsumption är på en sund nivå. Våra japanska vänner som vi hade med kunde knappt stå vid kvällens slut. Inget ont om det, om än att jag inte ser något syfte i att dricka så mycket, men jag är glad att jag själv kan ha grymt kul ändå.

Denna kväll var där mycket få folk, vilket passade mig alldeles utmärkt, även om det har sin charm när där är mycket folk.

Texten lyder;

"Your seat should only be as wide as your bottom, not the width of your spread legs."

En dag åkte vi till Kamakura för att bada i havet. Först var det soligt, men när vi väl kom fram regnade det, och sedan blev regnet bara värre och värre och värre och värre tills vi slutligen var jätteblöta.

Där fanns en spännande varningsskylt.

Vi badade i havet. Det var så otroligt härligt. Jag måste verkligen se till att ta mig dit igen snart.

Småningom var vi som sagt jätteblöta. Tågresan hem på en dryg timme var måttligt mysig, men med lite Grotesco var den snart över.

Igår hade vi tjejmiddag hemma hos Mimmi. Mimmi har ugn. Mimmi har soffa. Mimmi har ett matbord. Mimmi har riktiga stolar runt sitt matbord. Matilda är bara lite avundsjuk.

Vi åt riktig mat. Vi åt riktigt bröd. Det är så man  blir lycklig.

I jamförelse visas här en middagsbjudning hemma hos mig. Riset får inte plats på bordet. Nog är detta också mysigt - på sitt sätt - men tusan så mycket jag längtar till den dagen jag får ett riktigt, vettigt, rymligt hem.

Här är i Todoroki, i norra Japan. Efter en hård färd, många motgångar och ett polisbesök nådde vi slutligen vårt mål. Givetvis kan jag inte lova att jag kommer skriva om det, men jag kanske gör det om lusten faller på.

Här är från en av många picknickar vi haft i Yoyogi. Joels kommentar "Det där var faktiskt inte alls så obekvämt som det verkade. "

Och denna får väl symbolisera mina studier. Det brukar väl bli ungefär så ambitiöst när jag sätter igång. Men jag har klarat level ett så någonting måste jag ha gjort rätt.