Trasig Kanyl

Idag loggade jag in på CSN över internet ... jag har fått studiemedel beviljat!!!
Glädje.
Inte för att de hade någon anledning att neka mig, men ändå, nu har jag på pränt att det är okej!

Alltså borde jag inom de närmsta dagarna finna ett brev från CSN i brevlådan som säger precis samma sak och som ger mig det pappret jag ska skicka till skolan. Sen är det bara läkarbesöktet på onsdag, gå till en fotograf och ta åtta passbilder och sen skicka in allt.

Någonting säger mig att detta går alldeles för enkelt ...

Nej, knappast, men jag har redan börjat göra listor på vad jag ska ha med. Jag har kommit fram till följande;

Kläder som behövs;
Ett gäng underkläder.
Bh - vita, vita med svarta details, rosarutiga, gröna och en svart.
10-15 tröjor/T-shirts, absolut max 20 stycken. Hur många jag än har som jag älskar brukar jag bara använda de som ligger överst i klädhögen.
3-5 Tjockare tröjor. Här kommer jag ha problem, då jag måste välja mellan älskade, mysiga, snygga, passande, neutrala, färgsprakande och propra. Allt fyller sin funktion, och de är definitivt fler än fem i gruppen av tröjor jag vill ha med. (För tillfället lutar det dock åt Lyle&Scott, den hemmasnickrade, alientröjan, blåa tråkiga och gulrosa från Stadium.)
Kjolar - Den svartvitrutiga, den rödvitprickiga samt en kortare. Gröna eller Orangea.
Klänningar - I alla fall grönrosaskapelsen, svarta lilla lätta, prickiga student och den psykadeliska)
Tights/leggings - gotta think on this one. Jag har på tok för många.
Tre par jeans - snyggjeansen, klottbyxorna (om de forfarande sitter bra, ska kollas) och de prickiga.
Ett par mjukisar.
Ett par pyjamasbyxor.
Två stora T-shirts att sova i.
Jacka - regnjacka.
Skor - Jympisar, svarta stövlar, converse samt prickiga högklackade.
Mössa - 42mössan i alla fall.
Halsduk?, Vantar/handskar?

I övrigt då?
Bilder på släkt och vänner (i ett litet album alternativt lösa fotografier som kan ramas in på plats)
Alla mina konsoller (utom mitt älskade Wii)
Båda datorerna
Hårddisken
Tacokrydda
Potatisskalare
Vitlökspress
Necessär med allt som kan och inte kan tänkas behövas.
Ett packe alvedon/ipren/någonting.
Pass, pengar och piljett.
Gott mod och hög moral ...

Ah ... säker är en massa glömt, men sak samma. Jag har drygt 120 dagar på mig innan jag skall resa. (Även om biljetten ännu inte är bokad så blir det någonstans där i början av april som jag åker)

På tisdag ska jag fylla klart alla application forms (har ej stressat med dem, eftersom jag ändå behöver beslut från CSN innan jag kan skicka in alla pappren) och på onsdag ska jag till läkaren för friskhetsintyg. Sedan är det bara vänta på CSN-papper och skicka in allt, så är jag fit for fight.

Tjae ... sen ska jag hitta bostad (blir la något av Sakura House's guesthouses till att börja med, känns lättare att leta lägenhet väl i Japan) och boka flygbiljett. Sedan så!!!
Kunskap glädje - stå upp - och så lite tango. Närmare och närmare för var dag som går.
Jag måste verkligen lära mig katakana också. Hiraganan sitter rätt ok, om än inte perfekt, men katakanan, nej, där behöver jag verkligen träna.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen, NU VILL JAG TILL JAPAN!!!
Ändå är det 127 dagar kvar. . . Alldeles för lång tid. Men men, ingenting att göra åt det. Bara att vänta tålmodigt. Dag för dag. Sakta men säkert.
Tiden går trots allt hela tiden. Dag för dag, timme för timme, vecka för vecka och månad för månad. Snart är november slut, och det är redan en bit på vägen. Ändå verkar det vara hopplöst lång tid kvar samtidigt som det känns som väldigt kort tid. Strange-o.

Jag och pappa har nu bakat lussebullar. Det är alltid trevligt. Lite julstämning faktiskt. I övrigt känner jag mig rätt otaggad på det mesta i egenskap av sjukdom, så jag sitter här vid datorn, pluggar japanska med Rosetta Stone, tittar på animé, skriver kanjis och tycker synd om mig själv.

Åhå vad det är synd om mig!!!

Jag är lite sjuk. Fysiskt idag, faktiskt.
Förkyld och i och med det på alldeles för trött för mitt eget bästa. Jag har suttit hela dagen mest utan att göra någonting särskilt vettigt. Har i alla fall pluggat lite japanska, alltid något, alltid något.

Jag är väl lite i döläget där jag inte är trött nog för att bara ligga hemma, men inte pigg nog för att orka göra någonting mer än halvhjärtat.

FREDAGSMYS!!!
Nu är det helg, minsann. Äntligen, så att säga.
Jag hostar som en tok, tack vare min illvilliga hals. Monika försöker åtgärda den med diverse grejer. Jag har blivit erbjuden honung, chips och cider. De två sistnämnda tackade jag ja till, inte för halsens skull, utan för att det är gott.

Jag ska ta min lilla laptop och krypa upp i soffan med Rosetta Stone, sen ska jag bli genianiskt duktig på japanska i en handvändning och sedan ska jag hitta en snygg jappe, ha ett bländande bröllop (ty han är väldigt rik, har jag tänkt mig) och sedan leva lycklig i alla mina dagar och få sjukt snygga japanska barn.

Eller så har jag precis lyckats konstruera korrekta meningar i mitt huvud i stil med "Pojken äter äpple", och "Vad är det?" Men tyvärr måste man börja någonstans, man kan inte bli bäst på en gång.

Nu ska jag skriva kanjis.

Idag på jobbet fick jag stryka pärlplattor, och under middagen drogs nostalgi upp "Var du liten i augusti?"

Matilda har visst humor sägs det och idag har jag blivit liknad vid en fulltankad hyrbil. Nå väl, inget att klaga över, men värt att uppmärksamma. Jag håller mig strikt till koppteorin.

Precis vad ska man ha med sig iland, och vad ska man lämna hemma?
- Lilla datorn
- Japanskaböcker
- Bok att skriva i
- Dsi (För att spela pokémon)
- Psp (För att spela Crisis Core)
- Game boy micro (För att spela Golden Sun)
- Bok att läsa

Ja, och så vidare. Varje sak väger, och även om jag har med allt så använder jag inte allt.
Dagens i-landsproblem.

Nu har jag ägnat en timme åt att kanji för kanji börja översätta ハウルの動く城 - eller Howl's moving castle, eller för dess skull dess svenska titel Det Levande Slottet.

Jag köpte den och "Spririted Away" på Narita precis innan jag lämnade japan, och nu har jag börjat.
Jag är snart klar med innehållsförteckningen ...
Det tar låååååång tid, men det går. Jag får slå upp ungefär varenda kanji men det funkar och jag förstår sammanhanget.

Så nu känner jag mig lite duktig faktiskt.
Även om det är att gå bakvägen att försöka läsa en bok när man inte ens förstår språkets grunder, men ändå, jag lär mig oavsett vad jag gör, även om det kan anses "fel" av de som anser sig veta hur man bäst studerar ett språk.

Ikväll ska jag se klart "Min granne Totoro" och så blir det tidig läggdags. Jobb imorgon från åtta, så det blir tidig morgon imorgon.

Jag ska dock inte klaga för jag är väldigt glad och tacksam att jag faktiskt har jobb och tjänar pengar.
Jag är också glad över att jag får köttbullar till middag utan att jag själv behöver laga dem.
Se, livet är ganska underbart trots alls.

Få saker är så motiverade som inspirerande människor. Varje gång jag ser någon som har samma mål som jag får min motivation en sorts reinkarnation, oavsett om det gäller piano, att skriva eller japanska. Så snart jag träffar någon som är väldigt bra eller motiverad så motiverar det mig också.

Jag hoppas mina nya böcker kommer snart.

Idag blev jag lite bitter i kanten. Jag skulle åka iland till min vän Rikard och se hans konsert. Trodde jag ja!
Nej då, han hade huvudvärk och tyckte synd om sig själv och skulle minsann ej vara med på konserten - och inte ville han träffa mig heller.

Det var inte roligt, eftersom jag inte planerat något annat, och framför allt för att jag faktiskt ville träffa min bästa vän. Men nu får det bli på torsdag, då han kommer ut till ön.

Yay, torsdag blir en bra dag tror jag!

Att själv lära sig ett språk är, har jag märkt, inte det lättaste.
Jag har studerat japanska själv sedan jag kom hem från Japan, för knappt en månad sen, och även om jag förstår lite mer varje dag så känner jag mig fortfarande ganska lost.

Någonting säger mig att det vore lättare på spanska. Lite mer igenkänningsfaktor, lite färre skriftspråk att lära sig. Ibland känns det som man bara står still på ruta ett, och även om jag konkret ofta känner att jag tex känner igen nya kanjis och ord så känns det som det går så trögt. Jag vill bli bäst och jag vill vara bäst på en gång utan ansträngning.

Så fungerar det tyvärr inte. Man måste anstränga sig för att lära sig, och plugga. Jag använder alla möjliga metoder. Smart FM, rosetta stone, böcker, podcasts, animé och massa annat, men det känns som jag inte riktigt har någon struktur.

Det som är skönt är att det faktiskt inte spelar någon roll just nu. Oavsett vilken nivå min japanska ligger på då jag kommer till japan kommer jag få undervisning på skolan. Har jag koll innan är det såklart bra, men inte spelar det någon jätteroll.

Dessutom känner jag mig ganska duktig när jag faktiskt förstår saker. Och de är fler och fler  varje dag.
Jag har problem med verben. Jag får ingen kläm på dem riktigt. Hittils har jag lärt mig meningar med verb, men bara vad just den meningen betyder, jag har inte riktigt fått grepp om helheten och sammanhanget än.

Och meningsbyggnaden också. Det är alltid svårt när man börjar med ett nytt språk. Då är det roligt att titta på animé och varje dag förstå lite mer av vad de säger. Nu hör jag oftast varje ord. Det blir något mer än bara en gröt av "bokumashienkashinshinmasudes", och då kan jag också börja lyssna på HUR de bygger upp meningarna.
Detta, givetvis, under förutsättningarna att de talar om saker jag känner till (som hundar och tågstationer).

Så. Även om det ibland känns lite "Hur ska jag någonsin kunna lära mig detta?!" känner jag samtidigt att det går framåt varje dag, och att jag faktikst lär mig mer och mer.

Jag har beställt nya böcker. En om grammatik, en om verb och en med nya kanjis. Jag gillar böcker. Jag har egentligen ingen aning om hur bra de är eller så, men all interaktion med språket är bra. Även om jag lär mig sakta på "fel sätt" så lär jag mig, och det är det viktigaste.

Men mina ord räcker inte, skolan vill ha läkarintyg på det. Egentligen vill de ha resultat av röntgen av lungor, men enligt Blueberry räcker det med ett allmänt friskhetsintyg på engelska. Dock gärna med en notering att jag ej har tuberkulos.

Min vårdcentral utfärdar inga intyg så länge de vaccinerar. Jag fick tid i januari. Det tycker jag är lite sent, så har mailat en privatläkare istället.

Och så kostar det pengar också. Varför kan inte bara allt i världen vara gratis?

Dagen har jag spenderat i min ensamhet, vilket har varit riktigt skönt. Jag har ... inte gjort så mycket vettigt. Eller, jo förresten. Jag har organierat ytterligare på rummet (städat vore ett felaktigt ordaval, för det handlar om att flytta kaoset till en annat hylla snarare än att eliminera det.)
Jag har också varit ambitiös och fört in diverse kanjis och ord och annat i Anki. Det är ett flashcard-program, som helt enkelt gör det lättare att repetera varje dag, baserat på vilka jag själv anser att jag behöver repetera mest.

Nu hänger även en del kanjis vackert upptejpannde på min garderob, bredvid mina ambitiösa scheman över min tid kvar här i Sverige. Repetition är nyckeln till lärdom, så jag tänkte helt enkelt se till att hela tiden se vad jag vill lära mig.

Jag har också (herre min je, så mycket jag har gjort med tanke på att jag ej gjort något) beställt några böcker från bokus, som lär komma nästa vecka. Om japanska, obviously.

Jag tycker mycket om att hålla fysiska böcker i handen. De är helt ekelt lättare att läsa än om man har dem på datorn, vilket inte ens är lagligt. Och om en författare faktiskt gjort något bra vill jag gärna stödja det.
Så jag blir lite fattigare, men mycket lyckligare, eller något.
Jag kommer i alla fall ha nya verktyg att lära mig japanska med.

Nu vill jag bara passera den första tröskeln. Den där "Ah, det är så det hänger ihop!" Men det är nog ej långt kvar, hoppas jag.
Jag lär mig i alla fall nya saker varje dag, och min plan är nu att tjepa upp allt på garderoben, så att jag ständigt påminns och repeterar!!!

Pengar ja.
CSN-lån ska jag ju ta, vilket jag brutalt räknar med fungerar utan problem. Alltså att jag ej blir nekad. Annars är det synd, för då blir'e inget Japan till våren i alla fall.

Bokningsavgift, 1000 pengar.
Sen 3000 till som skolan vill ha för att ordna "Certificate of Eligibility".
Friskhetsintyg kostar visst en del också. Om mottagningen jag kontaktat är med på noterna blir det 700.
Flygbiljett. Aj. Lite för många tusenlappar.
Åtta nytagna passfoton, någon hundring I guess.
Översättning av betyg 350 sek. /Tydligen ville skolan ha det. Lättare att låta Blueberry göra't. Ändå så lite pengar i sammanhanget.

Nu har jag säkert glömt saker, men skit samma. Här har vi i alla fall utgifter här i Sverige innan, som jag lägger ut för själv. Jag tänker inte ta mervärdeslån för resan så länge jag har pengar själv.
Sen blir det kursavgift och boende och levnad och allt, men det blir en annan lista.
Och betala av lån på några hundra tusen ...

Ah well, jag har pengar i alla fall. Now that's something.
Det enda tråkiga är att jag inte jobbat i oktober och därför ej får någon lön nu på onsdag. Men det är inte värre än att jag överlever - som alltid.

Lite bindestreck är aldrig fel.

Med tanke på att klockan ringer tjugo i sex imorgon borde jag verkligen gått och lagt mig senast tio - och nu är hon en minut i elva.

Men vad gör man, då man sekunden innan sovdags får ett slag av inspiration?
Man följer det, skriver ned alla tankar, spelar alla melodier och låter känslorna flöda.
Sen kommer ångesten krypande efteråt - jag borde sova. Får inte försova sig imorgon, får inte vara trött på jobbet.
Men ångest över vad? För att jag gjorde det jag faktiskt älskar att göra? Att jag lade undan en timme som jag visst skulle behövs sova på, men som ändå inte skulle göra någon skillnad på liv och död?

Jag är glad att jag gjorde det. Samtidigt som jag känner att jag borde sova känner jag en tillfredställelse att jag lyckats skapa någonting. Ikväll har jag skapat och det känns så bra.

Jag är glad att jag gjort det.
Jag är glad att jag bor i Japan om 130 dagar.
Jag är glad att jag har säkert jobb varje fredag fram till jul.
Jag är glad att jag ska på CISV-läger över nyår.
Jag har helt enkelt mycket bra i mitt liv - men å andra sidan är allt bra om man väljer att se det så.

Jag börjar fastna alltför mycket i vardagslunket.
Denna vecka, jobb varje dag.
Komma hem.
Äta middag.
Titta animé och plugga japanska.
Beklaga mig på nätet för att jag har lite fritid.

Det är dock trevligt att jobba, så det är inte där skon klämmer (minnen från Chiba), men då man kommer hem tjugo över sex, eller ibland en timme tidigare, har man inte mycket tid. Innan middagen är klar är klockan efter sju. Plötsligt är klockan åtta och två timmar tills man bör sova.



Som jag längtar tillbaka. Det var den bästa månad jag upplevt, någonsin.
Sakta men säkert tar japanskan form. Jag lär mig några nya kanjis varje dag. Ett ord här och ett ord där. Allt mer känns igen då jag tittar på animé. Givetvis skulle jag ej förstå någonting om jag ej hade subtitles, men varje dag är det fler och fler ord jag känner igen. Fler och fler ord jag kan.

Det känns så otroligt bra. Bara jag kan fortsätta i detta tempo lär jag ha en bra grund att stå på när jag kommer till japan.

April känns på tok för långt bort. Som jag längtar.
Å andra sidan är november nästan över nu, en månad mindre att oroa sig över.

Jag köpte en ny dator. En liten en. Så jag kan ha min stora hemma, och min lilla med mig då jag rör mig i världen, vilket jag gör på tok för ofta.
En stragegisk investering.

Ett annat sätt att se på det är ett galet köp - hon som borde spara till japan - och hon har dessutom en fullt fungerande dator, behöver hon en till?

Jo då.
Jag behövde inte en dator till, men en liten dator som var portabel och lätt att ta med.
Och nu har jag en!

Kunskap, glädje, stå upp och så lite tango.

Jag har minnen av att jag ställde min klocka igår. Det har inte min klocka, så idag fem i åtta vaknade jag, när jag borde gått upp halv sju.
Hade klockan varit halv åtta hade det varit lugnt, då hade jag hunnit om någon kört mig, men icke då. Fem i åtta, fem minuter tills färjan gick och inte en chans för mig att hinna dit.

Nästa går tolv.
Fyra timmar sen till jobbet.

Det var synd för mitt perfect record. Annars har jag varit perfekt punktlig varje dag. Å andra sidan var jag riktigt dålig igår kväll men det är ingen ursäkt.

I alla fall. Det är ingen idé att må dåligt över det. Visst känns det jobbigt. Visst känns det lite sådär "Jag kommer minsann alltid i tid och är riktigt punktligt, och så hej jag kommer fyra timmar sent"  men vad kan jag göra?
Precis, ingenting.

Lika bra att göra något vettigt = kolla på animé och studera japanska.
Jag har ej gjort kanjis på några dagar tack vare att nästa är 教. Jag har inte orkat ta tag i det (på grund av att det är fler streck än förut (mina vänner som kan japanska, feel free to laugh!)), och visst, det blir bara värre sen, så lika bra att köra på, men, gah!

Å andra sidan kommer jag alltid komma ihåg det, när jag väl tagit tag i det. Jag kanske ska säga om jag väl tar tag i det. (Stora fördelen med att studera någonting på egen hand, man gör precis som man vill!)

De säger att man ska se positivt på livet, men jag ser inget positivt med huvudvärk och svagt illamående.

(Hm, om jag skriver SVININFLUENSA med stora, feta bokstäver kanske fler läser min blogg!)

Det är tokigt hur snabbt man blir beroende av något. Dagarna nu när jag jobbat har jag tänkt saker i stil med "Åh, nu hade jag bara tid att titta på animé en timme idag".
Serial Experiments Lain är precis klar, och nu drar jag igenom Kuroshitsuji. Sebastian är underbar så det räcker att bli över.

Japanskan går sakta men säkert framåt. Jag märkte idag när jag tittade igenom exempelmeningarna i min kanjibok att jag faktiskt förstår mycket mer än för en vecka sen. Och att kunna titta på en serie hiraganatecken och bara kunna läsa vad det står - den känslan är underbar.

Nog att jag inte kan ALLA hiragana perfekt flytande än, men många sitter nu. ^^

Ah well.
Vettigare saker kan jag göra än att skriva här.
Som Kuroshitsuji till exempel.
... och dreggla över Sebastian.

Andra dagen arbete i sträck. Jag börjar vänja mig.
Imorgon är det i alla fall fredag, och i egenskap av att det faktiskt är just en fredag kommer den arbetsdagen gå av bara farten. Som det gör med fredagar.

Jag gillar mitt liv.
Jag gillar ett meningsfullt arbete där jag får nog med jobb för att få en anständig inkomst i förhållande till mina levnadsomkostnader. Ändå har jag möjlighet att tacka nej om jag vill. Detta gör att man aldrig känner sig tvingat att arbeta, och sådeles alltid tackar ja.

Imorgon har Rikard minsann spelning. Det ska bli mycket trevligt. Dessutom ska jag åka dit i sällskap av Jerry. Korta meningar. Det är roligt.

Jag trivs bra. Visst känner jag att jag egentligen gärna skulle ha mer tid till japanskan, men det är mest för att det är så förbenat roligt. Men livet känns bra. Det finns mycket som skulle gå att ändra på, men jag är nöjd med vad jag har.

Nu återstår nagelmålning, syende av knapp, planering av morgondag, Serial Experiments Lain (nej, fortfarande inte klar. Jag har ej tagit mig tid.) och lite sömn. Sömn är bra. Jag vill sova mer än vad jag gjort senaste tiden.

Idag stod jag för övrigt ensam i mörkret en halvtimme. Längre tid har jag aldrig varit ensam i mörkret förut. Men det gick helt bra. Jag passade på att uträtta lite ärenden under tiden och han dessutom med att stöta en vän. Oavsiktligt givetvis, fast det gör väl inte stöten lättare. Som när min mamma tillslut kom och hämtade mig.

- Jag var tvungen att göra klart några saker först.
- Okej, men det gör inte mina fötter varmare.

Så är det faktiskt. Visst är det lättare att förstå om det faktiskt fanns en god anledning bakom, men det gör fortfarande ingenting annorlunda. Jag fryser fortfarande om fötterna faktiskt, men jag är inte arg på min mamma. Jag hade gott om tid till trevliga funderingar och annat när jag stod där. Allt sker av en mening - frågan är bara vad som var meningen idag?

Man blir i alla fall glad av att jobba med barn. De är enkla, raka och ärliga. De är snälla och räds inte kramar.
Tänk om det kunde behållas.

Kreativa rubriker i all ära ...
Idag jobbade jag för första gången på sex veckor. Pengar i all ära, och visst var det kul att komma tillbaka och visst är det otroligt roligt och givande att jobba med barn. Att gå upp halv sju däremot. Inte lika kreativt, roligt och givande.
Jag är trött. Klockan är fem i sju och jag tror snart jag däckar.

Mitt japanskaintag idag har varit ett avsnitt av Sailor Moon på färjan hem. Jämfört med mina lediga dagars timlånga studier med allt från kanji till pokémon utan text /inte för att jag förstår nästan någonting alls, men för att man lyssnar bättre på språket utan subs//

Jag inser dock att då jag jobbar är det inte bara det faktum att jag är hemifrån tio timmar, indirekt går också massa kvällstid efterssom jag är trött och behöver prioritera sömn inför nästa arbetsdag.

Nästa vecka jobbar jag i alla fall bara tisdag och fredag. Än så länge. Som vikarie vet man faktiskt aldrig, och just nu känns det så skönt att oavsett om jag får jobb eller ej så är det bra på sitt sätt.

Jag märker i alla fall att jag blir mer och mer kompatibel med barn. Idag läste jag Viggos Nej fem gånger i rad. NEJ, SÄGER VIGGO!

Jag är också trött, sa jag det.

På fredag har min kära Rikard spelning i Huddinge /Åh, I'll totally miss him when I get to Tokyo/ och på lördag har vi Wii-kväll hos Elli. Eventuellt klämms även lite simning eller klättring in under dagen, beroende på sällskap / frånvaro av sällskap.

Om en halvtimme är det "Halv åtta hos mig", och innan dess ska barnen ha pyjamas och ha tänderna bostade, annars blir det säng utan detta otroligt underhållande program. Så jag ska väl se till att de tar tag pyjamaspåtagningen nu.

(Ett flertal saker här skulle kunna ge en så felaktig och konstig bild av mig. ME LIKE! ^^)

Där är jag nog i ett nötskal. Underbar mening.
Ett konstaterande att SAS har kontor i Stockholm blir en halv A4's utlägg.

Yay. Kunskap glädje och så lite tango. Sas har kontor i Stockholm, vilket gör det lättare för mig. Då kan jag gå dit och säga "Hej" och så kan de få besvara alla mina frågor om biljettombokning, så jag vet allt om det.

To do, enligt inbördes rangordning;
- (Någonstans här i början, motta godkännande från CSN och nödvändiga papper som skolan vill se)
- Beställa tid hos farbror doktor som kan Xreja (ja så heter det bestämt) mina lungor och säga att jag inte har tuberkulos. Har jag det vill nog japanerna inte ha mig.
- Besöka en fotograf någon dag jag har "student like clothes" på mig, och titta stelt in i kameran och få åtta kopior av denna händelse.
- Fylla i resterande uppgifter på application form, som jag nu har koll på, tror jag.
- Skicka in allt till Blueberry.

Detta är avklarat dagen efter att jag mottagit CSN och besökt doktorn. Allt annat kan göras ungefär när som helst.
Just nu kan jag inte göra så mycket.

Men nu har jag i alla fall fått jobb tre dagar denna vecka, och en nästa. Så äntligen är det lite fart på mitt cash flow igen. Och vad det verkar så behöver de vikarier, och så länge folk blir sjuka och åker på kurser har jag jobb.

Fördelen med detta är två saker.
1. Jag får all semesterersättning sista månaden jag jobbar. Vickar jag alltså minst en gång i månaden fram till mars får jag 25e april, tillsammans med min marslön, en liten summa semesterersättning.
2. Skatteåterbäringen i juni späs på varje dag jag jobbar, eftersom jag ej brytt mig om att jämka just därför.

And that's great. Förra året fick jag fem tusen i återbäring (som alla gick till min Tokyobiljett) och i år har jag jobbat aningen mer, så räknar med en något större summa.

Pengar är inte allt, men nog underlättar det ibland.

Vi snackar om att starta en studiecirkel. Tema främmande språk. Än så länge är vi tre personer och två språk. Spanska och japanska. Hur detta ska fungera i praktiken återstår dock att se, men roligt vore det om vi fick till något!

I brist på kreativa inlägg kan dagen summeras med.
"Titta där är de. DE PUSSAS!", samt "Jag såg din blick."
Blicken, den var till den snygga asiaten på busshållsplatsen som ställde sig perfekt så jag kunde sneak-peak'a över Jennys axel. Det gjorde min dag.
Tyvärr åkte han inte med min buss, utan 24-an.

Nu har jag troligtvis jobb resten av veckan, and that's great.
Jag tror jag vet allt jag behöver för att fylla i application form nu. Imorgon ska jag boka tid för läkarundersökning (för att bevisa för KAI att jag ej har tuberkulos) och så snart jag fått svar från CSN är jag good to go!

Yay.
Jag längtar tills jag fått iväg de där papperna. Då kan jag släppa det, för går något fel då kan jag ej göra något. Nu bara ligger de här hemma och oroar mig, lite i smyg. Jag ska någon dag få tag på Jonte så ska han få stilla alla mina orosmoln över ansökan. Han är bra på sånt, och dessutom har han gått igenom samma sak som jag, och jag vill minnas att vi vill dubbelkolla tusen gånger båda två. Alltså, säger Jonte att det är ok, så är det antagligen det.
(Som en korrekturläsar på distans. Inte alla som har en sån...)

Matilda hänger runt på vänners och andras bloggar från Tokyo och drömmer sig bort till ett land utan pmsgriniga kassörskor. (Nej, jag kommer aldrig släppa det uttrycket. För det stämmer så bra)

Idag lade jag i alla fall CSNpappren på lådan. Så nu är jag ett steg på vägen. Återstår gör nu application form (alla två) och för att få med allt de vill ha ett läkarbesök (för att bevisa att jag ej har tuberkulos) fotografbesök, för att ta en bild åtta kopior att bifoga och så kopiera passet.

Hah, Johan på Blueberry måste bli smått tokig på mig. Det känns som jag bombar med frågor. Det känns som jag bombar alla jag känner med frågor. De senaste var om application form. Vad jag ska fylla i för "Adress in Japan" när jag ej har någon aning om var/hur jag skall bo än, villka jobb jag bör nämna och hur bytet av visumstatus egentligen går till.

Jag ska alltså först ha turistvisum och sedan studentvisum, efter tre månader.

Sen när allt detta är klart är det inte så mycket kvar. Det var faktiskt inte så farligt.
(Om jag säger så nu kommer säkerligen någonting strula, i enighet med lagen om alltings jävlighet, men jag tar risken.)

(och egentligen kanske det är dumt att lägga ut på internet att jag tänker åka in i japan på turistvisum och ändå studera, men jag räknar med att japanska myndigheter har bättre saker för sig än att haffa mig)

Nu har jag, efter två veckor i Sverige, kommit fram till vad jag vill göra de resterande knappt fem månaderna här. Jag vill bo hemma, ha tid för min familj, mina vänner och framför allt mig själv. Jag vill må bra och göra det som känns mest rätt.
Just nu känns det inte mest rätt att hetsa efter jobb. Jag får några vicktimmar, det räcker gott. Jag behöver inte bli rik. Jag VILL INTE bli rik. Inte på bekostnad av allt annat.
Jag har nu konstaterat att jag vill bo hemma min sista tid här i Sverige på ett tag, oavsett hur lite jobb jag får.
Det är vad som känns rätt, just nu.

Kanske jag känner något helt annat imorgon.
Och då blir det så den dagen.
Men just nu är det bara så skönt att vara hemma - vare sig det är på Ornö eller här i lägenheten i Handen - och att veta att jag faktiskt kan göra det, det betyder mycket.

Så. Nog med emotionella utlägg på webben.
Men så är det.
Och nu känner jag mig lugn.
Fuck Mc Donalds.

Go go Ornö!

Nu ska jag strukturera min dag. Jag kan knappast sitta i pyjamas framför barnkanalen hela morgonen. Piggley Winks äventyr är å ena sidan bra, men å andra sidan saknar det djupare mening.

I need to do;
Kanji - för att det är roligt.
Katakana - eftersom hiraganan äntligen börjar falla på plats.
Papper - skissa med blyerts på visumpappren.
Foton - Gå till fotograf och fixa bilder till visumansökan.
Animé - för mitt höra nöjes skull.
Platsbanken - gå igenom dagens alla annonser.
Frukost - för jag är hungrig.
Annat - allt jag glömt i egenskap av trött nyvaken.

Mimmi sätter griller i huvudet genom att bekräfta för mig att de faktiskt är ganska galna när det gäller visum. Jag blir tokig, tänk om de failar mig?! Knappast, men ändå. Ah ah ah ah AHAHHAAAAAAAAAAA!!!
Jag ska lätt gå igenom alla papper imorgon och skriva första utkast svagt svagt med blyertspenna.

Jag måste också förbi en fotostudio och ta åtta bilder tre gånger fyra centimeter. Det kan jag faktiskt göra imorgon, när jag ändå är iland.

Och mest slumpartade då en före detta klasskamrat minsann känner någon annan som också ska börja läsa vid KAI i april. It's a small world after all - så nu har jag mailat en snubbe som kanske blir min klasskamrat om fem månader. (Rättning; MINDRE ÄN 5 MÅNADER!)

Nu ska jag sova. Alla andra gör det redan. De som ska gå i skolan och jobba imorgon. As for me, tomorrow is all about doing really nothing usefull. Titta på animé, plugga japanska, bli tokig på exempelmeningarna i min kanjibok.

And so on.

Hiraganan börjar falla på plats nu i alla fall. Jag behöver alltmer sällan titta på mitt lilla fuskpapper.
Sånt känns alltid bra.

7 avsnitt kvar av Serial Experiments Lain. Sen ... vet jag inte.
Jag har många animéserier att titta på nu.
Joyful!

Nu är alla CSN-papper ifyllda. Betygen är kopierade och blanketten från skolan har jag fått. Allt ligger i ett prydligt kyvert som imorgon skickas in till centrala studienämnden, och så kommer jag vara ett steg närmare Tokyo.

Idag anlände ett brev till mig från Blueberry med diverse små papper om visum och sånt.
En ansökan för min första termin då jag ej skall ha studentvisum, eftersom det är för nära i tiden och visumet inte hinner ordnas tills April.
En ansökan från juli inklusive alla visumpapper, tror jag. Det är läskigt. Bland annat står där "Signature; exaktly as in passport". Jaha? Min signatur har faktiskt förändrats sen mitt pass utfärdades för två år sedan. Vad ska de göra. "Denied, due tobad signature". Knappast. Det är väl snarare om det är någon major skillnad, men ändå. Lite läskigt är det.

Över lag. Jag och pappersarbete. Det gör mig tokig. Jag läser igenom tusen gånger minst. Fast jag redan från början dubbelcheckar allt innan jag ens skriver. Denna ansökan till visum och allt består också av ett antal tusen sidor, känns det som. Icke att förglömma heller att där ständigt står små uppmuntrande noteringar i stil med "Glöm inte att Japan är väldigt noga med sånt här. Våga inte göra någonting fel, då skållar de dig levande i Sverige, efterssom du ej får sätta din fot i närheten av Japan, NÅGONSIN!"
(Skämt åsido, men jag är smått orolig, som alltid när det är viktiga papper)

Jag minns då jag sökte visum för att åka till Ryssland. Det var inte roligt. I slutändan fick jag rusha och ta nya bilder och missa en halv skoldag för att mitt första visum fått avslag tack vare bilderna och deadlinen var väl ungefär dagen innan jag fått avslag. Sen gick allt bra i slutändan, men då var jag stressad.

Nu är detta lugnt. Jag har bra koll på allt, tänker ta bilderna hos en fotograf, och jag är framför allt ute i god tid. Så inte så mycket kan gå fel, right?

Nu ska jag först skicka papper till CSN, och när det väl är klart och jag besked om beviljat studielån kan jag skicka in alla "application form" till skolan. YAY, nu är på jag på väg!!! ^^

Nu har jag i alla fall varit duktig.
Jag har ringt en förskola och skrivit upp mig på deras vikarielista,
jag har mailat ett café vars annons jag såg på platsbanken,
jag har mailat folk jag arbetat med förut och frågat om de vill vara mina referenser.

Cred till mig.
Nu ska jag läsa japanska.

Nehe!
Nu ska jag ta tag i något viktig, jag skall lära mig jonglera ordentligt.
Jag har försökt flera gånger, men aldrig riktigt passerat den där spärren där det bara släpper. Men det tänker jag göra denna gång. Om fem månader står jag i Yoyogiparken och jonglerar, that's a promise (och givetvis ska mina andra älsklingar följa med också, there's always room for poi and diabolo).

Jag ska också börja samla på nya kortspel, patiencer (hur tusan stavas det där ordet egentligen?) och tärningsspel.
Matilda tror på simpla nöjen.

Idag är det fjärde november. Om fem månader och en dag börjar jag läsa japanska vid KAI japanese language school i Tokyo, och tiden går på tok för långsamt.

Idag ska jag i alla fall uträtta ett bankärende.
Alltid något.

Och jag har faktiskt samlat på mig annonser om helt drägliga arbeten från platsbanken som jag skall söka så snart jag har mitt CV klart. Vilket borde vara ikväll, eftersom jag vet precis vad att skriva, och allt som återstår är just att skriva det.

Hah, jag hade minsann räknat fel. Jag har hela tiden tänkt fyra månader. Det är fanimej fem månader kvar ... åh. Don't wanna wait so long. But I really have no choise.

Hej osammanhängande stycken utan koppling till varandra.
Ikväll blir det Serial Experiments: Lain, en lite äldre animé jag hittade på en lista någonstans på nätet. Den verkar intressant, och om inte annat är det alltid lärorikt.

Och jag tittar på pokémon också. Utan subs, haha, förstår ingenting. Bara något enstaka ord då och då, men jag tror det är bra, och det är alltid kul att titta på söta pokémon.
Så ser dagarna ut just nu, plocka ihop saker, sortera kläder, titta på animé, plugga hiragana, katakana och kanji i respektive bok, läsa om japanska språkets historia i en annan bok och så lite "My Japanese Coach" till DS. Håller jag ambitonen uppe borde jag i alla fall lära mig någonting.

Det är lustigt, ovan nämnda DS-spel. Det är riktigt mysigt. Enbart det skulle aldrig lära någon att prata japanska, men parallellt med allt annat är det riktigt roligt att sitta om kvällarna och sätta ihop meningar och lära sig lite nya ord.

Jag måste säga att än så länge känns det som ett väldigt logiskt språk. Matilda gillar språk. Matilda gillar logik, och således gillar Matilda japanska.

(Från jonglering till japanska i ett inlägg. Logiska samband äger!)

Nu sitter jag hemma. Klockan är tolv minuter före fyra, och jag har ännu en skrivit CV eller på allvar övervägt att söka jobb. Det är nu en vecka sedan jag kom hem och jag har ej gjort mycket vettigt.

Jag måste säga att "slackerlivet" just nu passar mig ganska bra. Jag vaknar i rimlig tid, tittar på animé, hobbypluggar japanska, plockar iordning på mitt rum och bakar kakor. Det känns jätteskönt att faktiskt bara inte göra någonting vettigt.

Nu vet jag att jag måste göra det så småning om. Och ja, jag ska söka jobb. Men jag gjorde det inte idag, och jag tänker ej heller göra det imorgon. Men ligger jag bara hemma och pillar mig i naveln? Nej, det vill jag inte påstå. Än så länge har jag inte haft problem att roa mig under dagarna, och faktiskt är det så att för varje animéavsnitt jag tittar på lär jag mig lite mer japanska, så, det fyller en funktion det med.

Jag ska söka jobb. Men inte idag. Just nu känner jag att visst, jag skulle kunna rusha till arbestsförmedlingen och ta första bästa som gav mer än 40 kronor i timmen, men det är inte allt jag vill. Jag bävar för att tvingas ta ett jobb där jag inte kan bo här hemma. Och det är väl ungefär 95% av alla jobb som utesluts om jag vill kunna bo här på ön sista månaderna.

Detta gör att jag faktiskt skjuter upp det, märker jag. Och när jag tänker efter, visst vill jag ha kapital i Japan, men jag vill faktikst inte jobba så mycket som bara möjligt, om det går ut över mina möjligheter att vara hemma.

Med det är det inte sagt att jag ej kommer skaffa arbete. Det ska jag, men jag tänker tillåta mig själv att skjuta på det ett par dagar till. Jag vet att det bara är jag själv som förlorar på det, men just nu känns det bäst att göra så, och om det är en sak jag lärt mig är det att alltid göra vad som känns bäst.

Jag vet också att det inte enbart är lathet eller någon fånig tro att mina föräldrar ska försörja mig nu eller i Japan, jag vet att jag ansvarar över mitt eget liv. Just nu bara känner jag att jag vill vänta ett par dagar - och jag vet att det faktiskt är det det handlar om, och inte flera månader.

Jag behöver ett jobb - för pengarna och för att ha något att göra, men än så länge har jag nog att göra här hemma.

(Jag har börjar skriva ned allt jag äger i långa listor. En stor del av mina kläder ligger nu i högar som avgör deras öde.)

Nu har jag tittar klart på animéserien Death Note. 37 avsnitt.
Så bra. Jag grät mot slutet.
Jag tänker dock ej spoila något, men se den.

Imorgon gäller organisation. Listor, och annat vettigt.
Jag ska lista det mesta i min ägo enligt tre kategorier; "bort", "eventuellt bort" och "kvar". "Kvar" kommer sedan delas i två underliggande kategorier, "Japan" och "vänta i Sverige".

Bort är saker som ej har något affektionsvärde som kommer åka oavsett vad som händer. Även om de inte ens kan inbringa en endaste krona på tradera. Saker jag helt enkelt inte vill plocka upp ur en kartong om två år. I denna kategori infaller exempelvis cirkus 70% av mina kläder.

"Eventuellt bort" är för sånt som ändå har någon liten plats i mitt hjärta. Detta är saker som helt enkelt får gå om jag får nog med pengar, alternativt om det är till någon jag tycker om som jag vet tar god hand om mina ägodelar. Hit faller till exempel min kamera (får jag nog med pengar för den kan jag lika gärna köpa ny i japan om jag känner för det).

Och kvar är helt enkelt det jag ännu inte kan/vill skiljas från samt sådant som kommer fylla en funktion i Tokyo. Till denna kategori hör exempelvis min deoderantsamling och mina snyggjeans.

Detta kommer ta tid och energi.
Tradera kommer bli min nya vän, och allt som inte är i totalt oskick kommer auktioneras ut. Jag vet av personlig erfarenhet att folk köper allt möjligt skit, och jag har till och med ett fåtal saker som inte är bara skit!

Alla dessa minimalistiska intäkter (jag hoppas att uttrycktet "många bäckar små" kommer gälla här) kommer placerar på ett separat konto, det så kallade japankontot. Här kommer jag spara så mycket jag bara kan, så att jag har ett kapital till oväntade utgifter.

Efter att större delen av dagen gått kan jag nu utvärdera hur det gått att bocka av punkterna på listan.

- Vakna (x)
- Titta på på tok för många avsnitt av Death Note (x)
- Äta frukost(x)
- Titta på resterande fem avsnitt av Death Note ( )Jag har fyra kvar som jag sparar tills ikväll.
- Skriva CV och personligt brev ( ) Jag har ej skrivt, men jag har tänkt mycket på det, och således är själva skrivandets effektivitet maximerad eftersom jag redan vet precis vad att skriva.
- Börja titta efter jobb som inbringar så mycket pengar som möjligt (x) Allt i enighet med den luddiga formuleringen "börja titta" som egentligen bara inneburit att jag bessökt arbetsförmedlingens hemsida.
- Tala med banken om jag bör öppna sparkonto eller placera mina sparpengar nu-april på mitt fondkonto ( ) Gör jag på onsdag.
- Organisera på rummet (x) jdet tänker jag göra ungefär nu, så det kommer vara påbörjat innan dagen är slut.
- Tänka över min önskelista inför jul (x) Tänkt har jag. Jag behöver en stor resväska. Något mer? Knappast.
- Lära mig fem hiragana. (x) あいうえお (a i u e o)är nu inpräntade i mitt sinne. Imorgon blir det fem nya.
- Fundera över saker jag kan kränga av (x) Japp. Resultat: Typ allt. Jag har också noterat att om man lägger ut en traderaauktion med 1 krona som utropspris och ej får några bud kostar det ingenting. Således är det egentligen bara att slänga upp allt skit och se om folk budar. Några pengar går säkerligen att bringa in.
- Visum (x) Jo då, jag har svängt förbli japanska ambassaden (deras hemsida i alla fall) och tittat runt lite. Mycket mer kan jag ej göra i dagsläget.


Det gick faktiskt ganska bra. Jag har redan lyckats kränga av mitt ds också. Första 800 till mitt japankonto, som jag ej öppnat än. Min plan är att lägga alla pengar från avkrängda saker där. När jag får lön (ja, jag kommer ha sökt många jobb innan veckan är slut, och jag räknar kallt att jag får något av dem) när jag får lön tänker jag direkt placera 50% av denna i japankontot, och sedan leva snålsnålt och placera återstående vid månadsslutet där också.
Om jag nu är lite duktig och håller uppe allt detta kan jag säkerligen ha ett bra backup-kapital när jag åker. Det lär behövas.

Eftersom listor är nödvändigt för ett planeringsfreak som jag kommer nu listan "idag" med saker som skall avverkas under dagen, utan inbördes rangordning.

Idag
- Vakna (x)
- Titta på på tok för många avsnitt av Death Note (x)
- Äta frukost( )
- Titta på resterande fem avsnitt av Death Note ( )
- Skriva CV och personligt brev ( )
- Börja titta efter jobb som inbringar så mycket pengar som möjligt ( )
- Tala med banken om jag bör öppna sparkonto eller placera mina sparpengar nu-april på mitt fondkonto ( )
- Organisera på rummet ( ) jag skriver organisera istället för att städa, ty det handlar mest om att få alla saker på plats efter tokyo.
- Tänka över min önskelista inför jul ( ) förutom pengar, som är tråkigt men ack så nödvändigt, har jag kommit fram till att jag behöver en stor resväska. Är det något jag glömt? Ja, detta skall funderas på under dagen.
- Lära mig fem hiragana. ( ) Allt för att få en rutin, fem per dag, utan undandag.
- Fundera över saker jag kan kränga av ( ) Jag kan inte lämna massa saker här hemma att vänta på mig, så det mesta jag ej kan ta med ska bort, med undantag för riktigt älskvärda saker.
- Visum ( ) Detta är ingenting jag kan fixa idag, men i alla fall titta förbi ambassadens hemsida och se vad de säger om studentvisum. Det är alltid kul att läsa på i förväg, även om jag ej kan göra något än.

Ja, någonting sånt.
Jag inser att jag bör skriva listor så jag har konkreta punkter att avverka, annars blir det så lätt att man går en hel dag utan att göra någonting. Det är lång tid kvar tills jag åker än, men att vara i god tid är avgörande. Jag kommer alltid i tid, är stresstålig och gillar nya utmaningar. Personliga brevet, here I come!!!

Efter lite genomgång av manliga individer på min samt Ellas facebook kunde följande saker konstateras.

"Jag som trodde att han var ett glas, vilket skulle vara en klar uppgradering".
"Där hade ju generna lyckats, men inte åt andra hållet".
"Inte min typ av asiat".
"Alla snygga är för unga".

God Natt.