Trasig Kanyl

Jag hade glömt hur det var att vänta tjugo minter på grund av väder (nej men SL, blev det dåligt väder? I år igen?!?!) och sedan få gå uppför en felanmäld rulltrappa för en promenad i bitande kyla tänkandes "Jaha, vad gör jag nu när nästa färja inte går på ett par timmar?"

Älska sverige.

Troligtvis kommer jag ha begränsade möjligheter när det kommer till matlagning när jag väl flyttar till Tokyo. I alla fall om jag får som jag vill och hittar en egen lägenhet så småning om.
Därför är det lika bra att redan nu börja samla på så mycket olika maträtter som möjligt som går att laga trots att jag enbart har en platta.

Hittills har jag kommit fram till följande;
Köttfärssås (utmärkt att spä ut med diverse bönor och linser.)
Biffar av olika slag (enkelt att variera också, bara slänga i vad som helst i så blir det en ny sorts biff!)
Wook/gryta med kokosmjölk. För att det är gott och lagar man mycket räcker det i flera dagar.
Pannkakor - förutsatt att jag har en stekpanna där maten ej fastnar.
Fisk och potatis. För att man faktiskt behöver äta fisk ibland - inte för att det nödvändigtvis är särskilt gott.

Sen finns alltid det enkla, korv, chickenbits, köttbullar (ja, vi hittade köttbulllar i Tokyo!) men sånt tar man okreativa dagar. Maten på denna lista är för kreativa dagar.
Ja, nu har jag flera månader på mig att komma på mera.
Wish me luck!

Ikväll spelar mina favoritkillar i Deathember, och jag ska givetvis vara på plats och fota dem.
Dagen till ära har jag även bakat muffins, och de kanske inte blev 100% jämna, men man ser i alla fall att det är deras logga, lite stolt är jag. Eftersom det är en tävling kanske vi kan muta publiken med dem, så de får fler röster.
Hehe.

Skämt åsido. Det är mest en rolig grej, för att jag hade tråkigt. Kul att se dem ska det i alla fall bli.

Så.
Nu har jag varit hemma i drygt två dagar. Detta resulterar i att jag börjar bli uttråkad.

Min plan fram till april?
Jo tack, jag undrar också.

Nej, skämt åsido. Jag har tagit en frivecka nu, fram till måndag. Då blir det att ta tag i allt. Vilket väl innebär ungefär att skaffa ett jobb. Vilket jag inte tror blir alltför svårt, faktiskt (sade hon blygsamt). Jag tror alltså inte att problem är att hitta ett jobb, utan snarare att hitta ett som är stimulerande på något sätt.
Å andra sidan vet jag att det bara är tills mars och sen är jag så långt borta från Sverige man kan komma innan man börjar återvända igen. Så detta handlar bara om pengar.
Strictly buisness.

Alltså.
Ett högavlönat jobb med omedelbart tillträde utan lång uppsägningstid.

Ah, nu är inte tid för sånt. Det är tid för sånt på måndag. Har jag inget vettigt för mig kan jag lika väl jobba 18 timmar om dygnet.



Allt för att kunna leva gott i Tokyo.
(Fast det kommer jag göra hur bankrutt jag än är.)

Till helgen är det halloweendags, så jag överväger starkt att spöka ut mig till Deathember´s spelning på Huset. Det är alltid roligt. Kreativiteten är dock inte högst på topp, så, vi får väl se hur det går.

I do have som things now, whenever I feel like utspökning. That´s always something.

Från förra veckans tacofest. Idag blev det istället med Rikard - och kryddan krävde inte tre dagars reserach, letande och en hel del tur för att finnas.
En sak som slog mig är hur konstigt det känns. Från att ha varit med Jonathan varje dag i närmare fyra veckor till "ja, vi ses i december" det är helt tokigt.

Å andra sidan.
Att sova i sin egen säng (ja, bara sova i en riktig säng) och att laga mat i köket utan att behöva be någon flytta sig till andra halvan av rummet. Visst har det sina fördelar, men att bo två på en pytteliten bostadsyta (som anden i Alladin sa det så bra) var väldigt spännande och givande, och om något gav det lite perspektiv på livet, och jag inser att det går fullt bra att leva två människor på 11 kvm, och att då vara ensam på det borde vara himmelriket, mer eller mindre.

Sen ska vi dricka varm choklad med grädde i. Bara för att det är ohyggligt gott.
Lovely.

Ja, nu är det bestämt.
Jag har bokat, och fått bokningen bekräftad:
I april börjar jag läsa japanska vid KAI Japanese Language School.
Wow.

Så är man hemma igen. Jetlagen har gjort mig till en morgonmänniska. Jag vaknade halv sju och kunde inte somna om. Då hade jag vaknat ett par gånger under natten och tänkt saker som "det är ju dag, varför sover jag?" Plockat upp min telefon som fortfarande visar japansk tid, försökt räkna om till svensk, misslyckats och somnat om.

så är man hemma, väskorna är uppackade och för några minuer sedan skickade jag in anmälan till språksesebyrån blueberry. En mer formell version av "Hej, jag vill börja läsa japanska i Tokyo i April. Men om det är fullt då får jag väl vänta till juni."
Jag borde få svar och bekräftelse senast imorgon, enligt deras hemsida, så sen vet jag säkert!!!

Min att-göra-lista inkluderar följande;
Fixa iordning alla saker
Lära mig hiragana och katakana
Tanka på mobilen
Plocka svamp
Fotografera hösen
Organisera
Styra upp mitt liv
Krama min moogle
Träna mina Pokémon
Spela - och klara - Mario & Luigi - Bowsers inside story
Hämta hem mitt älskade Wii
Klara Paper Mario
Och Twilight Princess
Titta på Death Note
Äta

Ja, ni förstår principen. Jag har massa saker jag vill/borde göra, och så sitter jag här vid datorn. Hej Sverige!

Köpte den ...



Och fick den på köpet, allt till det helt överkomliga priset av 180 yen. Eller 13 å 50 sek.
Jag ska flytta hit och bli fet.



Sen blev det kryddstark ramen för hela kalaset, och inte nog med det - jag blev bjuden på´t också. Underbara Jonathan vet hur man ska charma en kvinna!
Skämt åsido, men det var väldans snällt av honom.



Och det där är häftigt med Japan. Sekunden den första regndroppen slår i marken har plötsligt varenda japan ett paraply i handen. Det behövdes idag - regnet öste ner hela dagen.



Jag har haft en så otroligt bra resa på alla tänkbara sätt.
Och ser ni han snubben till höger - ja, han bredvid Sonic - han är bland de bästa vänner man kan ha.
Jag kommer sakna allt.
Tur att jag snart kommer tillbaka!!!

Jah, så har 27 dagar gått, och plötsligt finner jag mig själv packandes i skolådan. Nu är alla mina saker komprimerade i väska, ryggsäck och liten väska. Jag har troligtvis ett kilos övervikt på den ska checkas in, och handbagages hoppas jag bara att de inte väger, för då blir det till att slänga gamla kläder!

Jag har redan checkat in online. Till min glädje fanns det fönsterplatser lediga på den långa flighten mellan Tokyo och köpenhamn. Det är så skönt att ha en vägg att luta sig mot när man ska sova, och jag brukar ändå inte röra på mig när jag sitter på planet. Under flighten hit reste jag mig en gång.

Jag ser INTE fram emot en lång lång dag på ett flygplan. Jag ser inte fram emot Sveriges kyla, men däremot familj och vänner. Och jag har köpt världens sötaste vinterjacka idag.

Det är helt och hållet Marias fel.
Hon berättade om Tralala, och jag tog ett varv för att se vad det var under mitt sista varv i Harajuku. Och så bara hängde den där, som ett litet underverk. Fluffsötcharmig. Helt underbar. Tio tusen yen senare, och jag har köpt en jacka jag ej får plats med i väskan som jag således kommer tvingas bära genom incheckning och allt. Men det är den värd, för den är så otroligt söt.

En liten utvärdering kanske egentligen skulle sitta på sin plats, men det tar jag när jag är hemma istället.

Dagens väder var verkligen inte trevligt. Det var som om alla världens regngudar bestämt sig för att ha lite tävling om vem som var värst, och så kom några vindar med och lekte. Efter att ha promenerat runt i Shinjuku i detta oväder slog jag mig till slut ned vid ett litet underbart ställe som säger doughnuts. Jag köpte en med chokladtopping och vaniljfyllning, och fick en annan på köpet. Så där satt jag och åt doughnuts, fortfarande varma för att de var så färska, och när man satt innanför ett fönster såg det ganska fridfullt ut med regn.

Sedan mötte jag upp Jonte och så åt vi ramen. Nostalgiskt nog på samma ställe som jag åt första dagen. Sedan åkte han hem, och jag fortsatte mot Harajuku, där jag, som ovan nämnt, hittade den underbara jackan.
Jag passade även på att köpa choklad till hemresan (någon förvånad?) samt fixa en liten avskedspresent till Jonathan. Presenter är trots allt riktigt roligt.

Och nu är klockan snart sovdags. Imorgon halv sju är det uppstigning, och jag ser inte fram emot det. Planet går tolv tjugo, men jag åker från Shinjuku redan klockan åtta. Mest för att vara i helt säker tid. När jag är vid Narita tre timmar innan avgång har jag gott om tid att äta en stadig lunch, checka in och allt som krävs. Sen är det ändå så att jag är tvungen att lämna lägenheten när Jonte drar till skolan, så det är lika bra att åka tidigt. Man kan aldrig vara i för god tid, så att säga.

Så nu återstår bara att hoppas på att min våg här hemma diffar ett kilo åt fel håll (hoppas för guds skull att det inte är tvärt om!) och att de inte väger handbaggaget. För jag har inget där jag gärna vill slänga, även om det finns saker jag kunde förlora utan att min hjärta krossades. Detta gäller givetvis inte det som väger mest, mina två PSP och mitt DS. Och mitt lilla sötsöta Game Boy Micro, som jag spelar Golden Sun på. En underbar konsoll, jag måste se till att komma över lite pokemon till den.

Nej. Nu är det minsann sovdags. Det återstår att se om jag kan sova, men jag tror ej det ska vara något problem, ty jag är äckligt trött. Jag har i alla fall plenty av nya saker, erfarenheter och annat med mig hem i baggaget.
Klychigt nog - men definitivt ett minne för livet, eftersom detta var den första resan jag genomförde helt själv, och nog att Jonathan har varit en underbar guide har jag ändå bevisat för mig själv att jag klarar mig på egen hand. Det är respekt och frihet, och jag tänker flytta hit. Jag ska anmäla mig till skolan så snart jag kommit hem och startar datorn.

Lev väl.
Sov gott.

Min sista lördag i Tokyo blev livad. Som rubriken lyder "What happens in Tokyo stays in Tokyo" men jag kan säga att det var riktigt roligt.
Först besökte vi en restaurang. Jag vet inte om den var japansk eller koreansk, i alla fall var det Marias koreanska pojkvän som kände någon där, så vi fick en trevlig discount.



En bild säger mer än tusen ord; här är maten vi åt. Allt lagat på ett stekbord mitt på bordet. Och trots att det ser riktigt oattraherande ut var det mycket välsmakande.



Sen blev det ... annat. Man tog ett salladsblad, en köttbit, en bit vitlök, lite gegg och annat, vik ihop och så in med allt i munnen. En tugga bara. Riktigt gott faktiskt, även om man känner sig smått glupsk när man hivar i sig så stora bitar mat åt gången. Inte precis vad vi brukar göra i Sverige.



Och sen blev det karaoke för hela slanten. Eller två tusen yen snarare. All drinks inclusive, och kanna efter kanna med neonfärgad dricka beställdes in. Det smakade godis, ja ni vet, såna där artifciella smakämnen. Gott dock.



Sen var väl planen att vi, efter karaoken, skulle ut på klubb, men trots Mimmis optimism gick det inte att få in en artonåring utan legg. Man behöver vara tjugo och ha legg för att komma in.
Så det blev en två timmars promenad hem för mig och Jonte, vilket var ganska skönt, om än kallt.

Som sagt. What happens in Tokyo ... Men trevligt var det!!!

Idag vaknade jag av att marken skakade. Bokstavligt talat skakade.
Nog att jag visste att det ofta förekommer jordbävningar i japan, men jag hade ej tänkt på det, så denna kom som en liten överraskning.
Den var inte stor, men den kändes.

Det är riktigt häftigt. Den där känslan. Oj, var det här en jordbävning. Det kanske det var. Det måste väl varit det. Marken skakade och dessutom ljöd sirener utanför efteråt. Det måste väl varit en jordbävning?
Jag mailade Jonathan och frågade (här mailar man till mobiler istället för att smsa), och visst hade marken skakat vid halv elva imorse.

Riktigt häftigt.
Riktigt häftigt.
En sak avbockad på listan med saker jag måste uppleva innan jag dör.

Idag stod sushi på mitt schema. Jag skulle möta Jonte och hans vänner utanför Shin-Okubostationen tjugo över ett, och jag var i god tid. Trodde jag.
Jag vaknade i god tid, så det var inte det. Jag gick upp ur sängen i hyfsat god tid, och sen föll det väl på att jag satte mig att skriva, och plötsligt var klockan tio i ett, och jag hade en halvtimme på mig att först gå till Nakano och sedan därifrån hitta min väg till Shin-Okubo.
Det var spännande.

Till Nakano hittade jag. När jag väl kom dit var klockan kvart över. Komiskt, med tanke på att vi igår snackat om att jag alltid är i tid till skilland från Jonathan som har en tendens att tro att varje timme har minst åttio minuter.
Jag läste snabbt min lilla karta över tunnelbanenätet, fann den snabbaste vägen och satte mig att åka tåg, och tro det eller ej, men jag anlände till Shin-Okubo 13.32 - tre minuter innan den magiska kvarten av felmarginal gick ut - och Jonathan var inte där.

Jag blev nästan inte förvånad. Han har som ovan nämnt ett annan (felaktigare) tidsupfattning än oss andra. Denna gång måste jag dock säga till hans försvar att anledningen att han ej var på plats var att han kollade vid en annan station då jag ej var där i tid.

Så hittade vi varandra till slut, och jag fick också lträffa Maria och Edward. Yay, svenskar. Inget ont om japaner, men människor man kan kommunicera fritt med. Edward har jag förresten träffat förut, första dagen, men då var jag helt mentalt frånvarande efter på tok för många timmar på resande fot. Trevliga var de i alla fall, och det är ju det viktigaste.

Jag fick också chansen att se KAI, skolan där Jonathan - och snart även jag - går. Det verkar vara en trevlig plats. Riktigt komiskt kan nämnas att förutom några engelsktalande japaner vi träffat var Maria första tjejen jag konverserat med på nästan en månad. Det är ganska stört när man tänker på det.

Jonathan försöker störa mig när jag skriver. Han försöker prata med mig. Jag känner mig smått otrevligt som inte riktigt orkar lyssna, men han får la skylla sig själv.

Nu blir det Yes Man och popcorn. Utan att hänga ut någon så vill jag bara återge ett citat jag hörde.
"Kan vi inte köpa en varsin påse popcorn. Inte för att vi inte kan dela, men jag får ångest när de tar slut så snabbt."



Fan. Nog att vi har det tråkigt, men jag kommer sakna skolådan. Att bo såhär minimalistiskt har faktiskt gått jättebra. Vi gör ett bra team, Jonte och jag. Åh, vilka minnen jag kommer ha med mig hem. Och "tjufem kronor", myntkastning på McDonalds och Family Mart´s popcorn är bara några av dem.

Å andra sidan känns det alltid lite lättare att lämna en plats när man vet att man kommer tillbaka.

Jag är ganska säker på min sak, jag flyttar hit. Just nu väntar jag på ett mail där det står om det finns plats på skolan jag vill läsa på till april, eller om jag behöver vänta till juni. Så snart det mailet klartgjort för mig när kommer jag boka.

Det kan tyckas spontant, men jag har tänkt länge på det - och hey! Jag är spontan på ett sätt.

Tokyo är en hysterisk stad på många sätt med plinkande, blinkande, vinkande neonskyltar som kan framkalla epilepsianfall hos fullt friska människor. Här finns galna japaner som står på gatorna och skriker vad som just nu låter som "wahaaa smaseeeeeeeeeeeeeeeeeeeee" och alla försöker överrösta varandra, samtidigt som en söt tjej klädd i maidkostym försöker locka dig till ett café där du blir upppassad av tjejer i samma outfit.
Men mitt i allt detta galna tokiga finns också ett lugn. Människor som sitter tysta på caféer och i tunnelbanor för att inte störa andra och stora tempel där till och med en icketroende människa som jag känner en spirituell närvaro.

Och artigheten.
Bara det faktum att folk som har serviceyrken faktiskt ler och är trevliga. Det blir jag förvånad över när jag kommer från Sverige och de gråmulna tonårstjejerna som verkar lita av andra gradens mensvärk hela bunten - okapabla att vara varken trevliga eller glada.

Så givetvis shoppinghysterin och konsumptionsnivån här. Alla små söta samlarfigurer som kommer pryda (den ack så fula) bokhyllan i mitt rum (och mamma, snälla, låt dem stå kvar när jag flyttar hit - jag kommer trots allt tillbaka - kanske). Vi var i en mangaaffär igår, och jag köpte lös hela Death Note (tretton böcker) för ungefär hundra kronor. Visst är den på japanska, men jag ska ändå lära mig språket, och Jonathan har lovat att den får står här hos honom tills jag kommer hit.
Mycket skit för lite pengar - ni som känner mig vet att det är något jag finner tilltalande.

Ja. Tokyo är underbart.
Och för er som kommer sakna mig - om allt går enligt planerna kommer jag så småningom ha en egen lägenhet så kom och hälsa på vet ja. Mina vänner är alltid välkomna !

Häromdagens outfit. Världens snyggaste kjol med episka notstrumpor. Tokyo is tha shit.
Dagarna har varit lugna. Odaiba i helgas. (Hej kreativt språk!)
Vi besökte Sega Joypolis och såg en mindre version av frihetsgudinnan.
Spontana gatuspelningar är vanligt förekommande i Tokyo, och på Odaiba såg vi ett band bestående av en grym pianist och två sångare. En hade en och en halv arm. Den andra sjöng inte, utan beatboxade helt galet bra. Jag var övertygad om att det var playback-trummor innan jag förstod att alla ljud kom från den snubben.

Jag har även hunnit på lite egna små äventyr. Kompletta med att tappa bort sig redan på tågstationen på väg dit. Å andra sidan är Shinjuku en av världens största tågstationer, så jag borde väl vara förlåten, men ändå.
Det är helt stört hur många japaner det finns. Detta var en söndag, och de var överallt.
Japaner, japaner, japaner och så jag.

Kul är det i alla fall, och att bara gå runt i den här tokiga staden är underbart. Neonskyltarna blinkar, och erbjudanden skriks ut, och allt flyter samman till en trögflytande massa och en överhörd tacksamhet att man ej lider av epilepsi.
Imorgon ska jag återigen till Akihabara. Vi var där andra dagen (tror jag) jag var här, och det var bara tokigt. Jag blev för bländad av alla neonskyltar för att kunna ta till mig någonting, så nu ska jag dit igen imorgon då Jonathan är i skolan . Sedan ses vi vid Shinjuku halv två och sen blir det väl en vanlig eftermiddag med lunch, häng i skolådan inklusive läsning, plugg (okej, han pluggar, jag försöker förstå någonting, men jag kan faktiskt 20 kanjis redan, cred till mig) middag, och allmänt socialt umgänge. Eller socialt oumgänge.

Nu blir det ämnen kastade på varandra; vi kom på en dag någon film vi måste se. Sen kom vi på att listor är bra. Så nu har vi en lista på runt 20 filmer vi ska se. Det går sådär, för alltför ofta blir det för sent, så är man trött och så blev det visst ingen film ikväll. Vi följer även den japanska serien "Absolute Boyfriend" (helt underbar) och animé-serien Death Note.
Så dagarna som ej spenderas ute på gatan fördrivs också, och tiden flyger iväg känns det som.
Imorgon är det en vecka kvar till jag ska hem. Det känns lite tråkigt, även om det finns fördelar med Sverige också. (Men ack, jag längtar inte efter vädret inte!)

Nu har jag tagit mig japan-poäng och ätit sushi.

Observationer;
- Vi satt vid ett rullband, och kunde välja att antingen beställa av en kock eller plocka av det som åkte runt på bandet.
- Framför min sittplats fanns en kran ur vilken man kunde tappa hett vatten - till det gröna téet, som faktiskt smakade helt okej.
- Japansk sushi är något helt annat än i Sverige, och det smakade faktiskt riktigt gott.
- Wasabi är starkt.
- De bästa var helt klart ål-bitarna, som hade något sött gegg på sig, men även lax och svärdfisk smakade riktigt bra.
- Japaner gillar att stirra på oss.

Kreativiteten är på topp. Så snart Jonte diskat blir det wook, sedan popcorn från family mart och Lost in Translation.
Eventuellt lite choklad. Jag har ätit mycket choklad senaste tiden, och det känns dumt att bryta en god vana.

Idag har vi inte gjort så mycket, vilket har varit jätteskönt. En välbehövlig paus.
Utan att vi från börjar hade så mycket planer för veckan har det blivit rätt mycket ändå, så en lugn fredagkväll känns mycket tilltalande. Det blir Lost in Translation och Rain Man ikväll. Vi har nämligen en lista med bra filmer som vi arbetar oss igenom, film för film.

Nu är för övrigt kimonobilderna på plats, så mamma, och eventullt andra intresserade, här har ni!!

- En i sammanhanget totalt relevant bild från Dinsey Sea. Vi åka karusell.
- Japaner går på fel sida i rulltrappan.
- Japanska snabbköp har ett utbud som liknar det i Sverige fast med sjögräs.
- Få japanska gator har namn. Detta är jätteroligt när man irrar runt i Nakano i jakt på huset man bott i senaste veckorna och inte vet vilket håll som är rätt.
- Japaner gillar att titta på västerlänningar, och det är svårt att inte bli utstirrad.



- Japaner gillar stora portioner. På biden ses min första ramen. Det var lika mycket kvar när jag ätit mig mätt. I regel är detta inget Jonte klagar på - han äter alltid upp min mat.
- Japans tunnelbana har ett otroligt smidigt system som faktiskt, trots allt jag trodde innan jag kom hit, är riktigt lätt att förstå.
- Förutom då tunnelbanestationerna enbart står på Kanji och mitt eget kanjiförråd är något begränsat, även om jag fattar så länge de bara skriver risfält, sol (samma tecken som för dag), månad, människa, träd eller skog.
- Efter att ha presenterat oss brukar vi numera omedelbart tillägga "och vi är inte tillsammans" eftersom alla tror att så måste vara fallet när man är vän med en av motsatt kön.
- Jag vill flytta till japan.



- Japanska toaletter är precis lika konstiga som ryktet säger. Ofta har du många knappar att välja mellan. Du kanske vill få rumpan spolad - och givetvis får du välja temperatur och hur hårt -, ett falskt spolljud i bakgrunden så ingen ska höra vad du gör eller bara slippa trycka på spolknappen? Oroa dig inte, knappar och sensorer finns för att underlätta din privata stund och göra den så gemytlig som möjligt!!

Nu ska jag för övrigt ut och handla. På dagens meny står wook. Det ska bli spännande att se vad vi får ihop, eftersom jag ej kan förlita mig på att alla ingredienser som finns i Sverige går att återfinna här. Men kött, nudlar och någon krydda kommer nog gå att fixa.

Och en notering till mig själv - När jag flyttar hit ska jag ta med timjan.

Han hade inte 25 000 yen och en halvdag i Harajuku på Takeshita Dori.


(Jag kan inte låta bli att undra varför man ej tar alla bilder snett underifrån(Sarcasm))

Hej tokiga skapelse. Jag vet inte när jag ska använda dig, men du var för charmig för att hänga kvar där på galgen för 3999 yen. (cirkus 350 kronor)
Jag tycker för övrigt denna bild illustrerar känslan efter en dag i Harajuku. Vackra, udda kläder och ett blekt, trött ansikte.
Denna hittades för övrigt i värsta lolitabutiken. Jag hittade dit av en slump, men ack så länge jag gick runt där. Jag såg ingen klänning som kostade över 5000 yen, och de flesta var än billigare. Jag kommer återkomma dit minst en gång och köpa fluff.
(Fan, nu måste jag börja slänga mina gamla kläder för att få med de nya hem.)




Här är nästa sötsak. Man får inte böja sig framåt när man har den, såvida man ej vill glädja varje pojke i salen.
Men visst är den bedårande?!
(Detta var det dyraste köpet, för motsvarande 420 kronor ungefär)



Söta tröjan. Kostade för övrigt 1499 yen. I love it.



Självklart blev det även massa rosetter, minihattar, mera kläder, skräp, svampbob-prylar och mången mera saker. Slutnotan gick runt 2000 kr, men det var lätt värt varenda öre.

Den som sa att man ej kunde köpa lycka var inte särskilt rik.

Onsdagen bestämde jag mig för att utforska området. Jag behövde ändå köpa lunchmat så det var lika bra att jag gick på en promenad. Denna promenad varade i dryga tre timmar eftersom jag inte hittade hem igen. Jag gick upp och nedför varenda gata, inklusive alla gator bredvid vår gata, ja, jag gick till och med på vår gata, men så snart jag kom i närheten tänkte jag "nej, här är det väl ändå inte" och så vände jag.
Tillslut hittade jag i alla fall en karta, med vars hjälp jag kunde ta mig till Shin-Nakanostationen där Jonte kunde plocka upp mig på väg hem från skolan.



Detta tempel ligger två minuters gångväg från vårt hus. Efter en eller två timmars irrande såg jag templet, gick dit, och tänkte att det säkert var ett annat, liknande tempel. Så jag vände och gick vidare på fel väg.


På kvällen var vi bjudna på middag till Klaras värdfamilj. Jag var smått orolig för flera saker men allt gick bra och var jättetrevligt. Okej, bollar av smet med bläckfisk och annat oidentiferbart i kanske inte riktigt var min grej, men det var helt ätbart, och diverse kyckling serverades dessutom, så mig gick det ingen nöd på.
"Frun i huset" var snäll och öppen. Hon pratade glatt på, och eftersom största delen av samtalet var på japanska förstod jag ingenting (utom då de nämnde japan, färgen grön eller ett räkneord).
Jag fick även äran att prova en riktig kimono. Wow, vilken procedur. Först en sak under, sen kimono och så snöre, och ett annat snöre, och vika och fixa och skärp och rosett och mera snöre och vika, ordna, läga precis pedantiskt korrekt. Sen var man hyfsat insnörad och dessutom var kimonon omöjlig att gå i eftersom detta resulterade i ofrivillig blottning. Mini-mini-steg var det som gällde, och att sätta sig och resa sig upp var ett rent konststycke såvida man ej hade ambitionen att slå stort i blottaryrket.

Vid tackade vi för oss och sa adjö. Tog tåget hem och mer spännande än så var det inte. Däremot var det, som sagt, oerhört trevligt och spännande att få se hur en japansk familj bor.



Efter ett tag blev det små bollar av smeten. Och där dog även kamerans batterier. Värdmamman var dock så snäll att vi fick hennes bilder med hem på en skiva, fast Jontes dator har ingen cd-läsare, så charmiga kimono-bilder får vänta tills ett senare tillfälle.

Fast inte för mig, bara för Jonte. Han började skolan igår (och tro mig, ingenting är bättre än att ligga kvar och sova när någon annan ska upp och göra nytta).
Eftersom jag sov ganska länge igår hängde jag här i skolådan tills han kom. Jag roade mig utan problem med filmer och internet de få timmar som var kvar. Sen lagades lunch.
Sen promenerade vi ut på stan.

På kvällen ringde Klara, en gamal klasskamrat till Jonathan som vi träffade tidigare i veckan. Hon bor hos en värdfamilj i två veckor, och hör och häpna, hennes familj vill bjuda oss på middag. Ja, det var bara att tacka ja, så ikväll ska vi på middagsbjudning hos en genuin japansk familj.
Jag hoppas verkligen att de väljer att servera oss något gott kött och inte något konstigt. Det blir bara lättare att hålla god min och äta om man inte får kväljningar av maten - skämt åsido - jag är säker på att maten är god och att allt går bra.

Snart ska jag upp ur sängen, som sagt. Klockan är kvart i tio, så det är väl på tiden att man gör något medan dagen ännu är ung. Min plan är promenad här i Nakano. Jag ska helt enkelt undersöka om jag hittar till någon av tågstationerna - och ännu viktigare - att jag hittar hem igen. Jag ska handla lunchmat också.
Sen kommer J hem, och så blir det lunch, ut på stan, hitta lämplig present till japanska familjen, och sedan ta sig till tågstation vilken-det-nu-var till klockan halv sju. Jag är lite nervös.

Imorgon planerar jag en trip till Harajuku och Takeshita-dori, för lite seriös shopping, strollande i området och allmän utforskning. Jag måste hitta en karta över denna stad.

Så idag kom då dagen då vi begav oss till Disney Sea. I Tokyo består nämligen Disneyland av två parker, och Disney Sea är den som anses vara för lite äldre barn, så vi körde på den.

Wow.
Nog har jag sett temaparker förut. Lika så har jag besökt nöjesfält och åkt diverse berg- och dalbanor. Men ingenting gick att jämföra med detta.
Varenda liten detalj verkade genomarbetad till det yttersta. Från de mekaniska dockorna som rörde sig likt riktiga människor till sopgubbarna som hade roliga ljud i sina soptunnor.



Efter lite planering bestämde vi oss för att pröva på allt, och började storslaget med en berg- och dalbanan som hade en 360-graders loop. En riktigt häftig känsla måste jag säga, och efter en dryg timmes köande var det skönt att få lite fart i seglen.
Ja, denna dag var det "sports day" i japan, vilket är en nationell helgdag, så det var ganska gott om folk, även om det inte var helt packat. Längsta kötiden var på två timmar, till en av de sista attraktionerna vi åkte, men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.

Popcorn är ett bra snack. Här fanns allehanda popcorn. Vi började med caramel popcorn. Alltså popcorn med kolasmak. Jag såg även bland andra smaker curry och black pepper. Japaner har då minst sagt udda smaksättningar ibland.


Jag kunde skriva timlånga lyriska texter om hur häftigt det var, men jag har inte riktigt ork. Ni ser, det är ganska tröttsamt att vara på Disneyland från tolv till tio. Det är tio timmar, för den som ej är skicklig på huvudräkning.
Istället ska jag berätta om japanerna vi såg där. Det var nämligen nästintill enbart japaner. De mycket få västerlänningar vi såg under dagen var till ett antal som kunde räknas på mina båda händer.
Japner däremot fanns det gott om, och inte nog med att de betalade 5800 yen i inträde, de köpte dessutom tokmycket saker. Jag överdriver inte. På varannat huvud fanns det Musse-diadem och Kalle Anka-mössor. Jag ville givetvis inte vara sämre, så jag köpte mig en Stitch att pryda kalufsen med.
Jag kunde inte låta bli att fundera över vad som händer med alla grejer sen, för jag har än så länge ej sett en enda japan på gatan med en popcorn-hink runt halsen. Slänger de allt när de kommer hem? Och hur har de egentligen råd?!



Vi han med mycket, på tok för mycket. Någon dag ska jag ta mig tid att skriva ordentligt om-et. Här ovan är dock den, enligt mig, absolut häftigaste attraktionen. Journey to the center of the earth. Den hade två timmars kö, men det var det lätt värt. (Dessutom är två timmar inte alls särskilt lång tid när man fördriver den med spännande diskussioner och dessutom råkar ta en japan på rumpan (mer om det en annan gång))
Du får i en liten vagn åka runt i "jordens inre" där kristaller glittrar och glimmar. Sakta och lugnt vaggar du fram där, men så plötsligt höjs tempot. Det blir varmare, någonstans slår en blixt ned, till höger flammar eldslågor upp för en sekund, och man kan verkligen känna värmen. Farten ökar, du åker in i totalt mörker och allt bara accelererar. Och så, när det går riktigt fort säger det pang, och du är ute i luften, för ett störtdyk utan dess like. Sedan åter in i mörkret.

Ett riktigt häftigt åk. Det går inte riktigt att beskriva. Orden ovan är enbart en lam återberättelse, den där är något som måste upplevas.

Vi hade en riktigt härlig heldag fylld av nostalgi och spänning, och vi är båda överens om att detta måste återupplevas någon gång.

Det har gått lite si och så med våra storartade planer att gå upp i tid varje dag. Idag sov vi till ett.
De mest icke-roande blogginläggen är väl de som bara handlar om vad man gjort, så here goes!
Vi vaknade. Tvättade. Åt lunch/mittemellanmiddag. Sen åkte vi till en vän till en vän till Jonathan för comedy night. På schemat stod South Park och Super Bad. Två bra filmer, även om jag själv föredrar lite smartare humor än kavalkader av könsord.

Vi var tio personer i en minilägenhet, (även om den givetvis var större än skolådan), stämningen var kamratlig och gemytlig. Samtalet hölls stundtals på japanska, stundtals på engelska. Det är inga problem för mig att förså japanskan, så lände de inte säger annat än japan, något av de tio första räkneorden eller färgen grön (Midori, ett riktigt vackert ord). Givetvis skedde även lite hemlig ordväxling mig och Jonte emellan på Svenska.

En japan påpekade att han aldrig förut hört en tjej prata svenska. Han påpekade att svenska var ett svårt språk, och jag sa att japanska kändes ungefär lika enkelt. Han svarade att japanska var mycket lättare, men jag vette tusan om jag kan hålla med. Vi har i alla fall ett lättare skriftspråk.

Diskussionerna gick om mycket. Vi talade om skillnaden mellan Sverige och Japan. Att det är riktigt kallt och mörkt i norden och att vi spelar mycket hockey och fotboll. Att vi tycker att japaner är så artiga och öppna, och att japaner som varit i Sverige tycker samma sak om oss. Det är ganska lustigt.

Så var filmerna slut och det var dags att åka hem. Sista tågen här går vid midnatt, så det gäller att inte glömma tiden. Vi passerade mataffären och köpte frukost till imorgon. Det blev, som allt, äpplen och yoghurt.

Imorgon ska vi för övrigt till Disney Sea. Disneyland här i Tokyo består av två skilda parker, och Dinsey Sea är den som är för oss lite äldre. Så det lär bli en ganska dyr heldag. Å andra sidan börjar Jonte skolan sen på tisdag, och vi ska inte äta ute så mycket, så sen kommer det inte gå så mycket mer pengar. (fören jag gör min egna lilla shoppingtrip till Shibuya, då tänker jag minsann spendera).

Men nu är det minsann sovdags, så jag i alla fall är någolunda pigg imorgon. Pigg ... Musse Pigg. Min humor är som alltid jättebra. Jättehjärna!

Igår var dagen då vi träffade Jonathans gamal klasskamrat Klara. Vi hängde runt på staden och besökte bland annat ett stort episkt tempel.



Som var under jätterenovering, och en riktig fröjd för ögat.



Jag åt resans andra crepé. (Åh vilka crepés, så otroligt gott.)




Jag han även avverka två av mina mål med Tokyoresan. Starbucks vid Shibuya Crossing, och ...



Hachico!



Och för att ni ska få något vettigt att läsa också avslutar jag med en bild på min nya minikalender.

Nordeuropeisk - Se dig igen vän!

Såhär när man är borta inser man vad man saknar och inte saknar.

Jag saknar inte Sverige. Jag känner inget behov av det landet. Jag vill ut i världen, se nya platser, träffa nya människor och göra något mer än att bara jobba på hemmaplan utan något större syfte.
(Tilläggas kan alltid att vissa personer givetvis gör att jag vill hålla mig på hemmaplan, men ni får la följa med eller komma på besök.)

Jag jobbar dock hellre än att plugga. Vilket, om man ska vara bekväm, begränsar mig till engelsk- och spansktalande land. Mina spanskakunskaper är inte i närheten av så höga som krävs för att kunna ha ett "vanligt spanskt jobb" men jag vet att jag har ett gott språköra och kan träna upp spanskan utan större svårigheter.

Annars är storbritannien alltid trevligt. Bara ta ett kapital, boka hotellrum för en natt och sedan se vart resan går. Med Ryanair flyger man för en spottstyvel, och det är inte värre än att jag kan åka hem igen om det skiter sig.

Tokyo är också trevligt, såklart. Här "måste" jag dock plugga och ta CSN, mer eller mindre. Fast det känns inte så farligt längre. Faktiskt. Jag får se. Jag vill bara inte vara i Sverige för länge till. Det är för tråkigt.

Jonathan kom på den roliga idén att ha kostym dagen vi besökte ikea. Jag ville givetvis inte vara sämre, så jag körde på min underbara prickiga skapelse. Så gick vi runt där, finklädda västerlänningar bland alla söta japaner. Det var riktigt roligt. Många tittade, någon visslade, och uppmärksamhet är ju aldrig fel.

Vi lyckas alltid, trots småskaliga planer komma hem sent. Ikea var ej tänkt att bli någon heldagsutflykt, men ändå var vi inte hemma fören åtta-nio. Då hade vi i för sig hunnit avverka lite annat också, bland annat köpt noter till mig för dryga tusen kronor.



Titta på dem. Den som säger att man inte kan köpa lycka. De var dessutom billiga. (De största, tex den som innehåller hela FFII soundtracket kostade inte ens motsvarande 300 kr).

Natten igår blev lång, med djupa samtal som aldrig skulle kunna återges igen. Vi somnade först klockan fem, så när vi vaknade idag hade halva dagen redan gått. Det gjorde inte så mycket. Idag har varit lugnt, jag har läst och Jonathan har (äntligen!)skrivit klart sin artikel han jobbat på hela veckan.
Så det ska vi fira ikväll med choklad, filmer och sprit!!!

Nu ska vi ut på Tokyos gator i jakt på en god och billig middag. Det har redan hunnit mörkna ute, och vi har precis gått upp helt, städat bort sängarna och så.
"Klocka när fasiken halv sex, det är fan becksvart därute" konstatera Jonathan som just är färdig i duschen. Uppdatering i realtid. Det där sa jag precis nu.



Utsikt från balkongen. Solen är på väg att gå ned över Nakano och övriga Tokyo, och vi har just vaknat och ska ut och äta middag.

Idag besökte vi Yokohama Ramen Museum.
Jag tänker ej skriva någon uppsats om det nu, eftersom klockan snart är nio och vi ännu ej ätit middag.
Men jag är tvungen att vänta in Jonathan så han kan visa hur man sätter på gasen. Sen så! Sen blir det korv och pasta-kalas. (Jag har redan ätit ett par korvar. Hungern har ingen lag)

En japanska idag blev oerhört förvånad när jag berättade att jag var 18 år, och vi har te gånger fått förklara att "Nej, vi är inte tillsammans."

Varför får jag alltid dras med sånt så snart jag umgås med mina manliga vänner?

Vi har i alla fall grymt roligt, och att sjunga nostalgiska Disneylåtar på Tokyos tunnelbana kan jag verkligen rekomendera.

Men nu blir det KORVKALAS! ^^

(Oh, and by the way. Imorgon åker vi till Disneyland.)

På dagens schema stod Tokyo Tower, japans eiffeltorn (som dessutom är 13 meter högre än originalet i Paris).
Anyways, vi tog oss dit och åkte upp. 150 meter ovanför regniga Tokyo kunde vi beskåda staden, som sträckte sig runt oss så långt man kunde se. Ingen förändring så långt ögat nådde, bara stad stad stad.'
Visst var det dyrt på cafét där uppe, men 35 kr för en bit chokladtårta kändes ändå överkomligt. Det är något visst att sitta på 150 meters höjd och disskutera intervjuteknik, det är en sak som är säkert.

Jag måste säga att min höjdrädsla inte spökade så mycket. Inte alls lika farligt som uppe i Eiffeltornet, men visst var det läskigt högt om man tänkte på det. Då var det i alla fall skönt att Jonte också var lite höjdrädd, så han försökte inte skrämma mig i alla fall.

Tunnelbanan hem (och jag börjar fatta systemet och hitta hem) och måltiden lagad i hemmet. Korv med spagetti och morötter, gott!

Att titta på film är alltid trevligt, och denna gång försökte vi oss på The Orphanage. Vi var dock båda överens om att stänga av den ganska snart, (läskigt!) och slog istället på den japanska komediserien, Absolute Boyfriend. Oerhört roande och absolut mer i min smak. Inte för att The Orphanage var dålig, tvärtom, men jag är en obotlig fegis när det kommer till skräckfilmer.

Just det! Vi planerade igår också. Så imorgon blir det Yokohama och ramenmuseet där, torsdag Disney World (YAY!) och på fredag drar vi på IKEA. Men nu ska det bli skönt att sova.

(Ah well, detta är bara en "quick note" för min egen skull, för att jag helt enkelt ska minnas bättre vad jag gjort. Man ska skriva så snart som möjligt, det har jag lärt mig.)

Japaner är verkligen ett häftigt folkslag. Så artiga, charmiga och stilfulla människor har jag aldrig förut sett.

Jag kan gå på gatan och bara stirra. Alla verkar ha en personlig stil, som till 98% dessutom är riktigt snygg och stilfull.

Och de är otroligt artiga. När jatg släpade min väska första dagen uppför trapporna vid Shinjuku Station han jag inte mer än ett par steg innan en äldre japansk man högg i och hjälpte till. Skulle det någonsin hända i Sverige?

Man får mer mat för mindre pengar när man äter ute, och de räcker omsorgsfullt fram maten. När vi åt på Jonathans igår bokstavligt talat sprang servisen för att vi skulle få vad vi bett om så snart som möjligt.

Jag handlade på Square Enix Showcase, och då jag betalat tog affärsbiträdet min påse i båda händerna, gick runt disken och överlämnade den till mig med en lätt bugning. Varför kan inte svenskar vara lika artiga??


Det har varit mulet i Tokyo med temperaturer runt 20 grader. Det har varit behagligt, men igårkväll när vi gick ut för att äta kändes det faktiskt kallt. Det börjar bli höst!
Vi har mest promenerat runt i staden. Med ett mål i sikte men ändå helt fritt. Samtidigt som vi disskuterar alla livets stora och små frågor. Som varför japaner är så snygga, änglamark eller vad som egentligen är meningen med livet.

Igår gick vi till Akihabara. Det tog nästan fem timmar. Väl där var jag både trött efter promenaden och helt överväldigad av alla intryck. Att gå in i Akihabara är som att gå in i ... jag vet inte vad, för jag har aldrig upplevt något liknande.

Överallt står japaner och skriker. Säkert är det helt vettiga saker i stil med "KÖPKÖPKÖP", men jag hör bara gröten av förvirrande skrik. Folk forsar fram och tillbaka över gatorna som alla såg precis likadana ut. Neonskyltar och blinkande lampor. Hög musik och .. ja, helt enkelt kaos.

Det kunde tänkas att man ville vandra runt där i timmar, men jag blev helt förvirrad. Så vi besökte retro-butiken Super Potato, letade en butik Jonte ville hitta (utan resultat dessvärre) och sedan gick vi till Yodobashi Camera för att köpa ett grönt vackert PSP åt mig.

På tåget på vägen hem (nej, vi gick inte hem) var vi båda rejält trötta, och det var riktigt skönt att bara sitta ned och ej göra något.



Nästföljande dag besökte vi Square Enix Showcase som ligger ganska nära. Förutom det gjorde vi inte mycket, vi var här hemma i skolådan och tog det lugnt, läste, kollade på film och spelade Final Fantasy X som Jonathan köpt.
Vissa tror säkert att det är slöseri med tid i Tokyo att sitta i en skokartong, men efter flera dagar av intryck på intryck på intryck var det riktigt skönt att ta det lugnt.

Idag har jag ingen aning om vad som händer, men jag har en lista på saker, så blir väl att bocka av något på den, och skriva en veckoplanering, så vi vet vad som händer sen.

Det ska bli finare väder på fredag.

Tja, vad säger man?
Igår var det Shibuja och Harajuku. Helt överväldigande. Alla japaner som sprang in och ut i olika butiker med kläder, accessoarer, rosa fluff och annat mysigt. Shibuja crossing en lördagkväll där det var ett ständgt kaos av passerande människor.
Vi promenerade. Det är ett bra sätt att ta sig fram i Tokyo, eftersom det ständigt finns något att se på. Bara ta de små plastmodellerna utanför varenda restaurang, föreställande maten som serveras. Deras kvalité sträcker sig från oindentiferbara plastbitar tills så naturtrogna matavbilder att man blir tungen att gå fram och titta om det kanske är riktig mat de ställt fram.
När vi kom till Harajukus rosaglttriga klädbutiker, åh, det var underbart. Jag har aldrig ansett mig som särskilt klädtokig, men det är svårt att inte bli det i Shibuja. Jag tror att Jonathan tröttnade lite på mig, även om han agerade perfekt gentleman och gick vid min sida och höll med mig om att allt var underbart.
Så köpte vi fluffpannkakor med tusen kilo grädde i (Ja, självklart var det verkligen tusen kilo). Jag åt halva sen stod det i halsen på mig.
På vägen hem passerade vi en arkadhall. Det är en speciell känsla att stå och spela musikspel bredvid genialiska japaner som ej verkar gjort annat i sitt liv och så missar man själv hälften av tonerna på nivå ett av tusen.

Idag blir det Akihabara. Electric Town. Matilda ska köpa PSP, eventuellt ett DSi och kanske en ny kamera. Sen ska jag hålla mig till min budget och min plan att inte spendera alla mina sparpengar på plåtter.
(Jag menar egentligen inte det jag säger där)

Åh. Att bo två människor på varandra i en skolåda fungerar förresten alldeles utmärkt. Än så länge. Vid sovdags tas all golvyta upp av våra sängar och de övriga möblerna (bokhylla, piano (Tack gud för Jontes förmåga att prioritera det som är viktigt i livet) kylskåp och ett köksskåp.)
Det funkar ganska bra, man sover drägligt, vi har det trevligt, lyssnar på musik och ligger och snackar till gryningen.



Dagens inköp. Budget? Njae ... skit samma. Allt var värt varenda yen.

Så är jag då äntligen på plats.
Den som förväntar sig spännande berättelser om resan, hur jag fick lura tulltjänstemännen och sånt blir nog tyvärr bsviken, ty resan flöt alldes perfekt, även om den var väldigt långt.
Nu står Jonathan i duschen och sjunger "A whole new world", det ekar hemtrevligt i hela lägenhetens elva kvadratmeter.
(och även annat disneymaterial. Hysteriskt roligt är det, fast precis vad är hemligt^^)
Jag tog mig som sagt utan problem in till stan igår, satt en halvtimme på Shijuku station och halv två kommer han gående. Det kändes som evigheter ses sist, även om det lika gärna kunde varit igår.

(Såhär i skrivandets stund måste jag bara påpeka att det är komiskt vad Jonte sjunger i duschen!)

Vi åt ramen med hans skolkamrater. Jag satt mest förvirrad över alla intryck, och trött av det faktum att jag endast lyckats sova två timmar under det nästan hela dygnet jag varit på resande fot.
Jag fick helt hiskeligt mycket mat för 700 yen. Den måltiden hade hållit mig mätt en hel dag om jag delat upp den på flera.

Sen åkte vi tunnelbana och det var äntligen dags för mig att få se den fruktade skolådan. Jag hade nog hört om att den bara var 11 kvadratmeter men fy tusen vad liten den är. Mitt rum hemma är större än hela denna lägenhet! Men vi får plats i alla fall. Det är lite trångt, men å andra sidan är jag inte här för att sitta i en lägenhet i en månad.

Det blev inte mycket tid att vila, så efter en powernap på 20 min och mycket snack gick vi ut och åt med en av Jonathans vänner som skulle hem till Sverige.

Trött och smått förvirrad satt jag där i ett sällskap på nio där vi var några som snackade svenska, några som snackade engelska och alla utom jag som kunde japanska. Det var otroligt trevligt, även om jag ej fattade allt. Men de var duktiga på att prata engelska och inkludera mig, så jag kände mig riktigt välkommen.

Maten var intressant. Vissa var riktigt goda, som ett perfekt grillat köttspett med någon grönsak i mitten och i kontrast till denna orala njutning fanns även annat, som en omelettliknande sak som gav mig kväljningar. Men jag har lovat mig själv att pröva all konstig japanska mat så jag smakade tappert.

Nu är det dags för promenad till Shibuja och Harajuku, för allmänt häng och sånt, kanske lite shopping också. (och min mamma som tror att jag kommer klara mig på 11 000 sek. Det tror inte jag.)

Så av given anledning tänker jag inte hänga här och skriva mer. Istället ska jag ut i världens häftigaste stad med en av mina absolut bästa vänner. Livet leker, bättre än såhär kan det knappast bli.